lördag 17 november 2007

kontroll på tillvaron

Idag har det varit städdag. När jag mår dåligt då städar jag. Det är mitt sätt att få kontroll på min vardag igen. Efter allt som varit med Mimmi så behövde jag återta kontrollen. Det blev ju en hel del nedsmetat efter hennes sjukdom så jag har tvättat klädsel till både soffa och fåtöljer, tvättat våra täcken, rengjort madrass osv. Allt har jag inte gjort idag men idag återställde jag allt till det normala igen. Sambon har dammsugit allt eftersom jag får så ont av att behöva göra det. Han får också ont men vi delade upp det så att han gjorde det så gjorde jag en massa andra saker som han inte kände för. Det blev en bra arbetsfördelning. Jag satte fram lite mysiga ljuslyktor och bytte dukar och pysslade på lite. Nu känns det som att livet börjar återgå till det normala igen.

Det blev lite stämningsfullt när vi var helt klara och jag slog upp en kopp kaffe åt mig. Precis när jag satte mig så började kyrkklockorna att ringa sin helgmålsringning. Det kändes helt rätt. Jag hade gjort helg då.

Regnbågsbron

Den här vackra texten fick jag ifrån en vän idag, som en tröst för oss i vår sorg efter Mimmi. Tack M för texten. Texten handlar om en hund men jag ser den som att den handlar om alla våra kära husdjur. Och jag hoppas att Mimmi idag har fått träffat våra gamla hundar Dronning och Tina och att de nu är friska och pigga och kan leka på ängarna vid Regnbågens Bro.
-------------------------------------------------------------------------

Någonstans finns en bro mellan himmel och jord......På den här sidan himlen finns en alldeles speciell plats, som kallas REGNBÅGENS BRO.

När en hund, som varit särskilt betydelsefull dör - så kommer den till REGNBÅGENS BRO. Där finns ängar och kullar för alla våra kära vänner, så att de kan springa och leka tillsammans. Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken - och de har det varmt och skönt. Alla hundar, som har varit sjuka och gamla, skadade eller lemlästade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Alla hundarna är glada och nöjda, men har en vemodig längtan - de saknar alla någon särskild, som de varit tvungna att lämna kvar. Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem - att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar vibrera av lycka och glädje. Hunden springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, benen bär honom fortare och fortare.
Han har sett Dig - Du och Din älskade vän möts på nytt - i en lycklig återförening, för att aldrig kunna skiljas igen. Du får överlyckliga pussar i hela ansiktet, Dina händer smeker på nytt Din älskade vän - du ser åter igen in i de tillgivna ögonen, som så länge varit borta ur Ditt liv... men aldrig, aldrig från ditt hjärta.

Tillsammans vandrar ni nu över REGNBÅGENS BRO för att aldrig mer kunna skiljas.

Författare Okänd

fredag 16 november 2007

Sorg


Vår älskade Mimmi katt är borta. Det känns tungt. Hon älskade lådor av alla det slag. Här har hon boat i svampkorgen.

torsdag 15 november 2007

Nygjorda alster

Den här väskan gjorde jag klar det sista på ikväll. Själv tycker jag den blev grymt läcker. Invändigt har den två stora fickor och en mobilficka. Den här väskan är till salu.





Jag ska sy en åt mig själv av jeanslappar i samma modell.



Knapp som dekoration på varje sida vid axelbandsfästet.











Knäpps med en slejf rätt över. En likadan knapp vid slejfens fäste på baksidan.










Röda sockor till jul? Det här är så kallade spiralsockor. Ett gammal mönster. Sockorna är utan här vilket gör att storleken är lite flytande. Ca storlek 36-39. Spiralstickningen görs i resår som upprepas, vilket gör att sockan sitter bra på benet och åker inte ner så lätt.









Vill man inte ha röda sockor så kanske det går bra med bruna?

Även sockorna är till salu. Jag ska köpa mer garn och sticka lite fler sockor. Det behövs nu när vintern närmar sig.







onsdag 14 november 2007

Systerskap

När jag för åtta år sedan träffade min älskade sambo så bröt jag upp och flyttade till honom, vilket innebar att jag hamnade i en mindre stad i Mälardalen. Första halvåret kunde jag fortfarande pendla till mitt gamla arbete och var inte i så stort behov av kamratkontakter. Dessutom var man ju nykär och nöjde sig med den närheten.

Ett halvår senare blev jag sjuk. Då uppstod så småningom behovet att hitta vänner. Jag hade ju inte längre mina arbetskamrater. Eftersom det var en reumatisk sjukdom jag hade så var det naturligt att jag vände mig till Reumatikerföreningen för att lära känna folk.

Den värme och den gemenskapen jag mötte där var precis det jag behövde. Efter ett tag gick jag med i en skrivarcirkel i föreningens regi. Där kom jag närmare de som kom att bli mina kära medsystrar. I den gruppen blev vi mer och mer privata och vågade öppna upp oss med våra tankar och funderingar om det mesta.

Den här cirkeln löpte på i några år. En dag sa cirkelledaren att hon ville avsluta gruppen för att gå vidare till andra engagemang. Vi i gruppen kände att vi ville inte alls avsluta vår gemenskap. Så vi bestämde oss för att fortsätta att träffas. Vi var fem stycken som bestämde oss för det.

Vi har nu fortsatt att träffas minst en gång i månaden och då har vi vår tjejlunch. Ibland har behovet av tätare träffar funnits och då har vi ordnat det också. Vi finns där för varandra. Nu har vi hunnit gå igenom mycket tillsammans, allt från dödsfall och sjukdomar till massor av glada skratt och tokigheter. Vi är så trygga med varandra att vi vågar berätta om det mest förbjudna, det som man annars många gånger bär inom sig. När vi träffas pratar vi om allt mellan himmel och jord. Det kan handla om politik, en bra bok eller något annat som känns viktigt att dela med sig av. När någon av oss köper en vecko/månadstidning så känns det fullt naturligt att den ska lämnas vidare, så vi alla kan ta del av den. Mellan träffarna så mailar vi varandra med små glada tillrop för att på det viset hålla kontakten mellan våra träffar.

Det är underbart och fantastiskt att hitta en sådan varm vänskap och närhet. Att ständigt veta att det finns en medsyster som finns där för mig när jag behöver henne. Ur den vänskapen har det vuxit fram ett systerskap som jag tror och hoppas kommer att finnas kvar livet ut.

Att vara stark

Eftersom jag varken orkar eller hinner skriva nåt klokt ikväll så lägger jag ut några kloka ord istället av en okänd författare. Det kan också vara ett sätt att dela med sig på.
-----------------------------------------------------------------------------
Att vara stark

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta
eller att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta,
att hoppa högst
eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tungt,
att komma längst
Eller att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den,
att falla till botten och slå sig hårt
men alltid komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att våga se ett ljus i mörkret
och att alltid
kämpa
för att komma dit.

Okänd författare

måndag 12 november 2007

När jag blir en gammal gumma

"När jag blir en gammal gumma" av Jenny Joseph

När jag blir en gammal gumma ska jag gå klädd i lila!
Med en röd hatt som inte matchar och som inte passar mig,
och jag ska använda min pension till konjak och sommarhandskar
och sidensandaler och säga att vi inte har pengar till smör.
Jag ska sitta på trottoaren när jag blir trött
och mumsa i mig gratisprover i affärer och trycka på larmet
och dra min käpp längs allmänna staket
och ta igen för min ungdoms måttfullhet.
Jag ska gå ut i regnet i mina tofflor
och plocka blommor i andra människors trädgårdar
och lära mig att spotta.
Man kan ha på sig gräsliga skjortor och bli ännu tjockare
och äta två kilo korv i stöten
eller bara bröd och pickles i en vecka
och samla på pennor och ölunderlägg och annat i lådor.
Men nu måste vi ha kläder som håller oss torra
och betala vår hyra och inte svära på gatan
och vara ett gott föredöme för barnen.
Vi kommer att bjuda hem vänner på middag och läsa tidningarna.
Men kanske jag borde öva nu?
Så att inte folk som känner mig kommer att bli för chockade
när jag plötsligt är gammal och börjar klä mig i lila.

Ålderskluven

Jaha, då var vinterdäcken påsatta på bilen. Det var ett krav jag hade på sambon eftersom jag ska använda bilen både onsdag och torsdag. Tänk jag som kört så mycket bil i jobbet, har blivit en feg bilförare på äldre dagar. Fast det har inte med ålder att göra, utan mer att jag inte kör så ofta nu för tiden.

Det är väl även dags att sätta broddar på skorna ,så man inte halkar omkull. Här är jag väldigt kluven. Det är tantvarning på broddar. Ändå vet jag, efter att ha ramlat ett antal gånger, att jag måste ha broddar på skorna. Med dålig balans och svaga fotleder så är det inget annat som gäller.

Jag skrev ju tidigare om min åldersnoja när jag skulle fylla femtio. Den åldersnojan är förbi. Jag trivs bra med att vara äldre. Det finns en hel del fördelar med att vara äldre. Man behöver inte sminka sig varje dag. Man är ju ändå bara hemma. Man kan bete sig lite pinsamt ute för alla alla vet väl hur pinsamma gamla tanter kan vara. Glömmer man nåt kan man alltid skylla på att man har Alzheimer light.

Fast det blir ändå kaos uppe i mitt huvud. För jag är ju ingen gammal tant. I alla fall inte, enligt min egen åsikt. Å i alla fall inte mentalt. Min kropp är nog ganska gammal. Det hänger och slänger både här och där. Skavankerna blir fler och fler. Orken är inte alls i nivå med vad jag tror jag klarar av. Med mera, med mera.

Men inom mig är jag fortfarande ung. Hur ung kan jag inte riktigt bestämma mig för. Men ung är jag i alla fall. Jag orkar hur mycket som helst, jag kan bära upp vilka kläder som helst och de sitter snyggt. Tänk er chocken när jag upptäcker att det inte är så. Jag känner inte igen den där människan jag möter i spegeln. Det kan ju inte vara jag.

Mina väninnor är inte heller gamla. De är lika unga som jag. Så på onsdag ska vi ha tjejlunch. Klart man ska ha tjejlunch när man är ett gäng tjejer som träffas. Med ett skratt inom mig minns jag min gamla farmor som vid 75+ sa att hon hjälpte sina gamla tanter. Det var hennes jämngamla väninnor som var lite krassligare än hon var. Hon var fortfarande ett yrväder som for runt och hjälpte till både här och där i den åldern. Hon var lika ålderskluven som jag är. Kan det ligga i generna?

söndag 11 november 2007

Fyra löv klara

Nu är fyra oranga bordstabletter, i form av lönnlöv, klara. Nu ska jag bara lägga ut dem för försäljning få se hur reaktionen på dem blir. Jag har ju redan två stora beställningar så jag hoppas fler kommer att tycka om dem. Nu måste jag få sy en väska som omväxling innan jag börjar sy gröna lönnlöv.