fredag 4 januari 2008

Fosterdiagnostik igen

Jag uttryckte mig kanske klumpigt och ofullständigt i inlägget Med eller utan funktionshinder. Jag menade inte att man ska ta bort fosterdiagnostiken helt och hållet. Den behövs. Det jag reagerar emot är att man släpper loss det helt obehindrat. Det här är en jättesvår fråga som man inte kan ta klart ställning för eller emot fosterdiagnostik. Själv är jag oerhört kluven. Är det någon som tagit illa vid sig av mitt inlägg, ber jag hemskt mycket om ursäkt. Det var inte meningen. Men ibland måste man sticka ut hakan för att få reaktioner.

Randiga sockor

De här sockorna stickade jag klart igårkväll. De blev sålda innan de ens var klara. Hoppas nu att C blir nöjd. Nu har jag börjat på ett par som ska bli grå-och rosarandiga utav garnet jag köpte igår.

torsdag 3 januari 2008

Nya tyger

Idag har jag varit på Jysk och fyndat nya tyger. De reade ut rejält eftersom de ska sluta med tyger på metervara. Åååå vilka fina tyger det fanns och kraftiga och härliga kvaliteter. Jag önskar bara att jag hade större plånbok så jag kunnat handlat ännu mer än vad jag gjordet. Nu längtar jag efter att få sätta igång. Det ska bli burkar, kuddfodral och kassar. Plus att jag avsatte tyg till nya panelgardiner åt oss själva i sovrummet.
Jag älskar tyger. Jag blir alldeles pirrig i hela kroppen av att få ett nytt tyg i handen. Jag ser framför mig vad det ska bli. Det är som om tyget själv talar om för mig vad det vill vara för färdig produkt.

Jag köpte lite mer garn också. De jag har sticka nu såldes innan de ens var klara. De stickade jag klar igårkväll så jag ska bara nästa lite trådar innan de är helt färdiga.

Välkommen till Holland

Välkommen till Holland
Av Emily Pearl Kingsley

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn – att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det känns. Så här är det…

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien, Du köper guideböcker och gör upp underbara planer, Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några fraser på italienska, Allt är mycket spännande. Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar väskor och så far du iväg.

Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: ”Välkommen till Holland.” ”Holland”!?!, ropar du. ”Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien. Det är ju dit jag ska. I hela mitt liv har drömt om att komma till Italien. Men flygresan har ändrats. Du har landat i Holland och där måste du var kvar. Det viktiga är, att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda. Så du måste gå ut och köpa nya guideböcker och du måste lära dig ett nytt språk. Du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle ha mött annars. Tempot är långsammare än i Italien; det är inte så tjusigt där. Men när du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring…och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar,…och att Holland har tulpaner…och i Holland finns det till och med målningar av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till Italien…och de talar vitt och brett om hur underbart de hade det där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga. ”Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat.” Och den smärtan kommer aldrig, aldrig någon att försvinna…därför att förlusten av den drömmer är en mycket betydelsefull förlust. Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det sällsamma, det underbara…med Holland.

Med eller utan funktionshinder

Jag har just tittat på Ekdahl och Hakelius på fyran. Där har det diskuterats fosterdiagnostikens för-och nackdelar. Diskussionen gällde att alla gravida kvinnor ska erbjudas tester för att se om barnet är frisk eller har någon form av funktionshinder.

Jag blir så ledsen och upprörd när jag hör sådana diskussioner. Man får det att låta så vackert, att man gör detta för att föräldrarna själva ska få ta ställning till om man vill föda ett friskt eller ett funktionshindrat barn. Hur ska man kunna ta ställning till en sådan sak, när man egentligen inte vet vad det innebär att leva med ett funktionshindrat barn?

Om man hade talat om för mig, för trettioett år sedan, att jag skulle föda ett funktionhindrat barn, tror jag att det skrämt mig oerhört. Jag gissar att jag hade valt bort det barnet jag då födde. Idag vet jag hur det är att leva med ett barn som inte är som andra. Det är jättejobbigt, det är så oerhört jobbigt att man inte ens kan föreställa sig det. Men vad är det som är jobbigt? Det är inte barnet, som är så oerhört jobbigt utan det är samhället som gör det jobbigt. Samhällets attityder är jobbiga. Kampen för att ens barn ska få ett så likvärdigt liv som möjligt är fruktansvärd.

Det man inte heller får veta är hur mycket glädje det är att ha ett barn som är annorlunda. Här är det kanske inte heller barnet direkt som ger en den extra glädjen. Naturligtvis har man en glädje av att ha ett barn, men det där lilla extra glädjen får man av det som tillkommer just för att man har ett funktionshindrat barn. Man möter människor man annars aldrig skulle mött, man lär sig att ta vara på de små ämnena i livet, man upptäcker att man är mycket starkare än vad man någonsin trott och man utvecklas oerhört mycket.

Jag har i många år kämpat för att barn med funktionshinder ska få samma möjligheter som andra barn. När man då hör denna debatt, som var på TV ikväll, blir man rädd. Det man gör är att man ökar klyftorna mellan de som är perfekta och de som är defekta. Man gör människor till A-och B-lag. Dessutom går inte alla funktionhinder att se via prover. En del funktionshinder uppkommer i samband med förlossningen, under graviditeten eller att det händer något i livet som gör att man förvärvar ett funktionshinder. Hur känns det då för den gruppen? Kommer den gruppen att ses ännu mer över axeln för att de hade osmaken att få ett funktionshinder som man inte kunde välja bort?

Jag tror tyvärr att denna debatt handlar om konstnader. Det är dyrt med barn med funktionshinder. Det finns de som ser dessa barn, ungdomar och vuxna som en samhällsbelastning. Ibland känns det som att det är ett nazispöke som svävar över det hela. Där fanns också tanken, att endast A-barn skulle få födas.

Förändra hellre vårt samhälle till att se varje människa som en unik varelse, som har något att erbjuda, se det som en tillgång. Ibland har jag önskat att varje familj skulle få möjligheten att leva med ett funktionshindrat barn. Så berikande är det.

onsdag 2 januari 2008

Vänskap via rymden

När man läser bloggar så här i nyårstid så är det många som hälsar till sina bloggvänner och tackar för att de fått bli vänner. Många har eller ska träffas i det verkliga livet och bli mer än bloggvänner.

Detta är så fantastiskt, tycker jag, att man kan få vänner på detta sätt. För sisådär tjugo-tjugofem år sedan, när persondatorerna började göra sitt intåg i våra hem, målade många upp en bild av ensamma människor som satt och knappade på sina datorer. Man skulle aldrig någonsin mer träffa en människa och datorerna skulle isolera folk från varandra. Trodde man då. Men hur blev det?

Idag har datorerna gjort att man fått lära känna människor som man förmodligen aldrig skulle träffat tidigare, på grund av avstånd eller andra orsaker. Vi har, tvärtemot alla olyckskorpars profetsior, närmat oss varandra. I alla fall om man ser datorn som ett bra verktyg som arbetar för oss människor. Istället för tvärtom, som många trodde förr, att datorerna skulle ta över våra liv.

Tänk så många vänner jag fått via nätet genom åren. När jag var ensam och nyskild lärde jag känna många via Aftonbladets chatt. Sedan har även mailinglistor kommit in i mitt liv, som ytterligare ökat min vänskapskrets. Jag har till och med träffat min älskade sambo via nätet även om det var mer en (o)lyckshändelse än en planerad date.

Nätdating är numera ett erkänt faktum, men när sambon och jag möttes var det många som tittade konstigt på oss. Det var nog lite suspekt att mötas via en dator. Idag anses det som ett lika vanligt sätt för möte, som att mötas i andra situationer.

När jag var nyskild var det skönt att sitta hemma och kommunicera med mina nya vänner via datorn. Jag hann lära känna dem innan jag träffade dem. Hade vi inte tid och ork så hade vi kanske tid med en stund vid datorn. Jag jobbade ofta konstiga tider, då var det suveränt att kunna slänga iväg ett mail mitt i natten utan att störa någon. Hade man som jag svårt att nå folk vid normala tider hade det kunnat resulterat i att jag blivit mer isolerad än vad jag nu blev.

Så visst är det skönt att olyckskorparna hade fel och att många idag slipper sitta ensamma hemma när de kan nå en vän med sekundens snabbhet via en blogg, ett mail eller en chatt.

tisdag 1 januari 2008

Krämig tomatsås

Krämig tomatsås

4 msk finhackad schallotenlök
2 st finhackade vitlöksklyftor
1½ msk olivolja
1 brk 400g hela tomater
1 hönsbuljongtärning
½ msk blandade färska örtkryddor, timjan, rosmarin
100 g Creme bonjour cuisine vitlök & örter

Fräs lök och vitlök i olja i medelvarm panna. Tillsätt avrunna tomater, rosmarin och timjan. Låt puttra i 5 minuter. Vispa ner Creme bonjour och den smulade buljongtärningen. Salta och peppra.. Mixa såsen till en krämig konsistens.

Några kommentarer till receptet:
Vi hade ingen burk hela tomater utan lät en förpackning 500 g krossade tomater rinna av. Det gick alldeles utmärkt. Vi hade inte heller några färska kryddor utan använde torkade. Det gick också bra. Förmodligen blir det ännu godare örtsmak om man använder färska kryddor

Nytt år

Ja, då är det nytt år. Undrar vad det har i bagaget. Det känns nästan lite spännande när man inte vet vad som ska hända. Vi hade en trevlig nyårskväll, alldeles för oss själva. När det var dags för matförberedelserna stod vi bägge i köket och hjälptes åt. Det är bland det mysigaste jag vet när man lagar mat tillsammans. Vi har egentligen ett alldeles för litet kök, men är man två där så blir det mycket närhet. Jag är dessutom så tacksam att ha hittat en sambo som är en trollkarl i köket. Jag är ganska duktig på att laga mat, men han är gudomlig på det.

Vi skulle äta entrecote med krämig tomatsås och klyftpotatis. Till förrätt en toast med hemmagjord skagenröra. Röran hade jag gjort dagen innan så att den fått stå och dra åt sig alla smaker. Den blev kanongod. Nu till huvudrätten. Jag skalade och klyftade potatisen och förvällde den i fem minuter. Sedan fick potatisbitarna landa i en ungsform där jag ringlade lite olivolja över och kryddade. Den fick vänta ett tag, innan den åkte in i ugnen, för att allt skulle bli klart samtidigt. Under tiden ägnade sig sambon åt den krämiga tomatsåsen. Jag lovar att recept kommer för den blev så himla god.

Potatisen åkte in i ugnen när såsen var klar. Då var det dags att rosta varsin toast som, när de var färdigrostade, fick ett rejält lass skagenröra över sig. Mums. När vi ätit upp dem så stekte vi entrecoten så där lagom bara lite genomstekt. Saftig och god. Och som sagt var tomatsåsen ljuvlig. Allt blev så jättegott och mysigt.

Vi var rejält mätta när vi satte oss vid TV:n en stund senare, så vi bestämde att vi skulle vänta med kaffe och glass. Vi fick besök av hela After Dark-gänget i vår TV-hörna. De är så duktiga och lockade oss till skratt.

Utanför ökade pangandet av raketer och smällare. I vår lilla stad är det en riktig raketterror under nästan hela december och delar av januari. I tidningen stod det att i vissa stadsdelar kör inte bussarna in längre på kvällstid på grund av denna terror. Innan vi flyttade hit bodde vi i en av de stadsdelarna. Det är skönt att fått flytta därifrån. Även om vi är störda av smällare och raketer även här, så är det en bråkdel av hur det var förr. Totte verkade inte speciellt berörd men han kanske hör lite illa. Elvis hade försvunnit så han låg väl och tryckte någonstans för att stänga ute oljudet.

Det var ganska dåligt på TV:n men det sändes en gammal goding, Grease. Så vi bestämde oss för att se den. Det är en del fin sång och dans i den. Visserligen står filmen i videohyllan men vi har inte sett den på evigheter. Så vi välkomnade Olivia Newton John och John Travolta in i vårt vardagsrum.

När klockan blev tolv skålade vi i champange och lyssnade på Jan Malmsjö när han läste Nyårsklockorna. Utanför var det rena rama fyrverkeriorgien. Jag försökte gå ut på balkongen för att titta, men det var otäckt. Krevaderna smällde av precis i höjd med vår balkong så att gnistor slog in. Så det kändes mest som att man måste gå runt i fönstren och kolla så att ingenting hände. Vi har stora gräsytor utanför vårt hus. Där var många som sköt av sina raketer, men ändå var det några galningar som måste stå alldeles intill husen och skjuta.

Vi satt uppe alldeles för länge. Tog fram lite ost och kex till den resterande champangen. Det borde vi nog inte gjort för min mage sa ifrån. Natten har inte varit så kul och klockan hann bli sex innan jag somnade imorse. Men förrutom det hade vi en väldigt trevlig kväll tillsammans.

Nu är det bara att vänta och se vad det nya året har i överraskning åt oss.

måndag 31 december 2007

Gott Nytt År

Gott Nytt År och ett ännu bättre 2008 önskar jag alla mina vänner och även de jag ej känner.


Nyårstankar

Så här på årets sista dag ska man kanske reflektera över året som gott. Det är nog bra att göra någon form av summering. Mitt år som gått har innehållit både glada och lite mer sorgliga saker. Men sammantaget har det varit ett bra år. Mitt 2007 har gått i vänskapens tecken. Några vänskapsrelationer har utvecklats till att bli mer till ett systerskap. Det är inte dåligt att få nya systrar vid min ålder. En vänskap utvecklades med långa och långsamma promenader där vi talade om nästan allt, allt som gladde oss, allt som oroade oss, allt som retade oss. Men framför allt hade vi trevligt och njöt av våra promenader och varandras sällskap.

Även en ny vänskap dök upp här i under senhösten. En bekantskap som egentligen började med ett köp. Ytterligare en ny vänskap började i en affär. Vänskap kan komma till en på många olika sätt, bara man är öppen för att ta det till sig.

Det är nog även det här året som jag verkligen landat och trivs med mitt nya liv som förtidspensionär. Vägen hit har varit lång och krokig, med mycket ledsamhet och frustration. Men nu känns det bra. Jag har hittat en ny livsrytm som jag mår bra av. Jag tror mycket beror på att jag återigen tagit upp mitt syende på allvar. Tänk denna symaskin, som tröstat mig i så många år. Den känns nästan som en vän. Alla åren när sonen mådde dåligt och samhället inte var vänliga mot oss. Då sydde jag bort min ilska, min frustration och min ledsenhet. Det har jag gjort även nu. Framför allt att jag återigen tagit upp mitt skapande med symaskinen. Det finns så mycket glädje i skapandet. Det ger extra glädje när även andra uppskattar det man syr. Syendet har samma teraputiska kraft för mig som målandet har för andra.

Jag har även kommit igång med mitt skrivande igen, tack vare denna blogg. Det känns bra att hitta tillbaka till det. Skrivandet har även varit helande för mig under hela mitt liv.

Att dessa förändringar inom mig själv skett tror jag till stor del beror på vår flytt förra hösten. Vi har börjat om med något alldeles eget och gemensamt. Där ingen kan komma åt oss, där vi är trygga med oss själva. Jag ser det även på sambon. Han har numera också ett inre lugn som det var länge sedan jag såg hos honom. Det syns att han trivs med livet. Det är nästan så att vi är nykära igen, efter alla dessa år.

söndag 30 december 2007

Matprat

Ett fenomen som alltid uppstår efter jul är att man inser att man köpt för mycket julmat. Då återstår det att under en tid äta rester. Idag fick det bli julskinka. Men hur gör man då för att göra den lite roligare och inte fullt så jullik. Jag gjorde en potatis-och broccoligratäng. Jag rörde ut lite ädelost i matlagningsgrädde och slog över. Det blev jättemumsigt och hade inte det minsta likhet med trist julmatsrest.

Jag har även rört ihop en Skagenröra som ska få stå och dra till imorgon. Då ska den få hamna på en toast som förrätt. Till huvudrätt ska vi ha Entrecote med krämig tomatsås. Även fast vi sitter alldeles för oss själva så är det kul att hitta på något extra i matväg.

I djurens värld

I slutet av sommaren upptäckte vi att Totte bar sig så konstigt åt när han åt. Det var som att maten fastnade i munnen på honom. Vi såg hur han blev magrare och magrare. Ändå tog det ett tag innan vi förstod. Vi gissade på att han höll på att falla ifrån, eftersom han ändå är tretton år. Men han förvånade oss genom att hoppa upp på bänkar och bord och stjäla mat. Han var mest intresserad om man råkade lämna en skvätt fil kvar i en tallrik. Så jag började ge honom fil och flingor. Det slukade han. Då började jag misstänka att det var något med tänderna, att han inte längre kunde tugga torrfodret som våra katter alltid fått tidigare.



Så vi började köpa blötmat, dvs kattmat på burk. Men bara åt Totte. Det var ju han som höll på att svälta ihjäl. Men inte fick Totte någon matro. Så fort hon bara hann så var syrran hans där och försåg sig. Det var ju mumsigt med blötmat. Då fick jag tänka ut en annan strategi. Jag började ge Totte mat i badrummet. Det var ett himla pyssel, med tre skrikande katter runt fötterna, att få in Totte och matskål i badrummet och sedan lyckas stänga dörren utan att någon mer katt slank in där. Men jag lärde mig tekniken. När han var klar brukade han jama åt mig att jag skulle öppna dörren. Fanns det någon slatt kvar så var Mimmi där på en gång och slukade detta.



Elvis ansträngde sig aldrig. Han satt alltid på ett visst avstånd och såg hur de andra två försökte konkurrera om att komma först in i badrummet. Nu är Mimmi borta sedan en tid och jag har kunnat utfodra Totte i köket, vid deras vanliga matplats. Jag har försökt att även ge Elvis blötmat, men han har inte varit speciellt intresserad. Tills för en tid sedan. Av en händelse så köpte vi kattmat som heter Mjau. Jag föll för namnen på burkarna, makrill, strömming, rödspätta, räkor. Det lät så himla gott. Ja, vi kattägare är så knäppa. Det var tydligen också gott, för Totte började äta mer än vanligt. Det är inte bitar i gele, som de flesta kattmatsburkar, utan det har en mer patéliknande konstistens.



Numera väcker Totte mig uppfodrande på morgonen när han tycker att jag ska gå upp och ge honom frukost. Elvis har också börjat visa intresse för denna läckra kattmat. Så hittills har han godtagit att få en egen liten skål på sidan om. Han har fram tills nu fortfarande haft respekten för Totte som gammelkatt i familjen. Utom tills för någon dag sedan. Då satt Elvis och passade vid matskålens plats medan jag la upp. Så fort skålen kom på plats började han äta och Totte stod snopet kvar bredvid och tittade på. Hade det varit förr så hade han motat bort snorvalpen, men nu är han ju en gammal man. Idag tog Elvis ut stegen ännu mer. Han motade bort Totte från matskålsplatsen via överfall. Så när matskålen stod på plats var han där triumferande och visade att numera är det han som bestämmer. Den här gången var det Totte som fick en egen skål på sidan om, av matte. Senare idag så fanns det mat kvar i skålen, så jag bar Totte dit så han fick äta upp det också.



Tilläggas bör att numera är inte Totte anorektisk, men han är inte som i sina gamla dagar då han var en stor och ståtlig katt, större än de flesta. Pälsen har blivit raggig och glanslös trots att jag ger honom äggula ibland. Så det är väl bara det naturliga i djurens värld att det är de unga som tar över och de gamla som drar sig tillbaka.



Men jäklar anåda i min lilla låda om någon snorvalp försöker mota bort mig från min matskål. Då ska de få veta hut, minsann. Så de´så.