lördag 29 november 2008

Liten dagsrapport

Då var första dagen av tredagarsäventyret över. Sedan vi kom hem har jag hunnit sova några timmar på värmedyna, ätit middag, tittat på TV och druckit Blossas årgångsglögg.

Det har varit en rolig dag. En bloggare var och hälsade på i vårt stånd. Kul att ses på riktigt. Det var mycket aktiviteter på vårt berg. En riktigt gammaldags julmarknad med positivspel, ljusstöpning, glögg, pepparkakor och dans kring granen. Jag har sålt sisådär. Är rätt nöjd men kunde vara nöjdare, om jag så säger. Det var kallt att stå även om det var ca fem plusgrader. Råkyla och blåst som kröp in överallt, trots att vi faktiskt klätt oss ordentligt.

Det är sådana här gånger det blir så tydligt att man inte är helt frisk. Har en stickande smärta i höger vrist och rygg och nacke har mer eller mindre lagt av. Men det är bara att bita i och ta nya tag imorgon. Det är alltid roligt att stå där och skämta och ha sig med presumtiva kunder.

Adventspynta ska jag göra till veckan. Orken har inte räckt till för det.

Dagen M

Nu börjar dagen M. Allt är packat och prismärkt, även sista-minuten-grejerna som blev klar sent igårkväll. Burkar är strykna. Matsäcken är färdig. Långkalsongerna sitter där de ska. Nu bär det av.

Håll tummarna för att folk vill köpa mina grejer.

fredag 28 november 2008

Sagan om den skröpliga bilen

Eftersom jag nu är i slutskedet inför dagen M som i marknad så är huvudet fullt av en massa checklistor. Det gör att inspirationen till bloggen inte är på högsta nivå. Då kom jag på att jag kanske ska bjuda på en saga. En saga med verklighetsanknytning. Alla med barn som är lite annorlunda kommer att känna igen sig, förhoppningsvis med ett leende. Ni andra kanske förstår lättar hur vi har/har haft det. Läs och dra gärna på munnen för det är en sorglustig historia.

-----------------------------------------------------------------------------------

Bäste läsare.
Här kommer en beskrivning på hur en pappa till ett barn med DAMP/MBD-problematiken uppleva bemötandet på BVC/BUP/Barnhabilitering.

Hans frågeställning är: "Hur skulle Svensson reagera om han blev bemött på samma sätt när han behöver hjälp för sin bil - som när han söker hjälp för sitt barn?

SAGAN OM DEN SKRÖPLIGA BILEN

Det var en gång en man som hette Lindgren och som hade en förfärligt krånglig bil. Oftast startade den men kunde efter en liten stund plötsligt fara iväg utan anledning eller bara lägga av.

Och när man vred ratten åt vänster så for bilen iväg åt höger. Ett annat problem som bekymrade Lindgren var att nästan varje natt vid 2-tiden så startade bilen av sig själv och höll sedan igång ända till 5-6-tiden på morgonen. Lindgren var mycket bekymrad för sin bil och beslöt sig för att ta kontakt med en bilverkstad.

Där möttes han i dörren av en glad och vänlig bilmekaniker i vit overall som hurtfriskt dunkade honom i ryggen och sa att det inte fanns någon anledning till oro. Bilar är olika. En del har lite svårt att komma igång och är lite tröga - andra är lättstartade.

Men sånt växer bort tills det är dags för bilbesiktningen.

Bilmekanikern tyckte att Lindgren borde vara glad för att ha en så käck och charmig liten bil. Med en sån vacker kaross fanns det heller ingen anledning att oroa sig för framtiden.

Och sedan försvann den glade och vänlige bilmekanikern bakom hörnet medan Lindgren sakta baxade sin bil hemåt i skymningen.

Lindgren var fortfarande mycket bekymrad för sin bil och beslöt att ta kontakt med en specialverkstad för krångligare bilar.

Efter att ha fyllt i en hel del papper om varför han ville komma till specialverkstaden fick han så småningom komma dit.

Där möttes han denna gång av två allvarliga bilmekaniker som bad honom följa med in i ett speciellt rum. De frågade också om Lindgren hade något emot att en bilmekanikerlärling också fick vara med. Sedan fick Lindgren sätta sig ned på en stol mitt emot de båda allvarliga bilmekanikerna.

De sa ingenting till Lindgren men studerade honom mycket noga. Efter en lång stund av tystnad frågade plötsligt den ena bilmekanikern vilken känsla Lindgren fick när han första gången fick sin nya bil. Motsvarade den den perfekta bil som han alltid drömt om? Älskade han egentligen innerst inne sin nya bil?

Lindgren frågade lite försiktigt och lågmält om det fanns en möjlighet att korrigera så att bilen vände åt höger när man vred ratten åt höger. Bilmekanikerna såg allvarligt på Lindgren och sa att han för tillfället inte skulle bry sig så mycket om bilen.

Nu skulle man närmast arbeta med hela familjen. Till nästa möte på specialverkstaden ville bilmekanikerna också att Lindgren skulle ta med sig sin hustru, sin mamma och sin svärmor och om möjligt även katten Måns.

Även denna kväll sågs Lindgren långsamt baxa hem sin skröpliga bil alltmedan han funderade över hur han skulle få med sig sin mamma och svärmor till nästa möte på specialverkstaden.

En dag fick Lindgren läsa i tidningen om ännu en specialverkstad för mycket problematiska bilar. Glad i hågen körde Lindgren dit men fick i dörren veta att han inte kunde få komma in. För att få detta måste han först skaffa en remiss från verkstad 1 eller 2 om att detta var nödvändigt.

Men det var inte så lätt eftersom både verkstad 1 och 2 tyckte att detta var onödigt. Vad kan verkstad 3 som inte vi kan, tyckte verkstad 1 och 2. Men hur det nu var så fick Lindgren till sist sin remiss och kom till den stora specialverkstaden inne i den stora staden.

Här var alla mycket vänliga. Lindgrens bil mättes på längden och bredden. Man räknade ut volymkapaciteten i cylindrarna. Man kände på ledbarheten i styrsnäckorna. Man kollade framljus och bakljus, blinkers och signalhorn. Ja, man till och med gick igenom och kände på stoppningen i sätena.

Det ser bra ut, uppmuntrades Lindgren av alla snälla specialmekaniker på specialverkstaden.

Men motorn då, undrade Lindgren. Att bilen bara far iväg rätt som det är eller startar mitt i natten eller far iväg till vänster när man vrider till höger?

Ja, sa den snälle personalen. Det kan vi dessvärre inte göra så mycket åt. Men vi kommer att kalla en gång om året och titta på bilen.

Tack - det var snällt, sa Lindgren och började åter baxa sin skröpliga bil hemåt allt medan skymningen sakta sänkte sig.

Och har Lindgren ännu inte kommit hem så håller han förmodligen fortfarande på att baxa sin lilla bil uppför sluttningarna utanför den stora staden.

"Lindgren"

onsdag 26 november 2008

Köksbilder


Idag kom vi en bit närmare till det planerade 50-talsköket. Bordet köptes för några veckor sedan på Jysk. Idag var vi till Åkerberga och hämtade stolar som vi köpt på Blocket. Nu letar vi passande taklampa. Tyg till gardiner ligger och väntar på att sys. En passande fönsterlampa blir nog pricken över i:et så småningom.

Köket blev så mycket större och ljusare nu än med vår gamla, tunga, mörka köksmöbel. Den får vila på vinden tills vidare för den behövs nog till jul när vi vet att vi får fler gäster än vad som får plats vid detta bordet.




Så småningom får vi hitta en annan lösning hur vi ska göra när vi får matgäster. Lös skiva, bockar och hopfällbara stolar låter som ett bra alternativ. Det får bli en senare fråga.










tisdag 25 november 2008

Orkade inte hela loppet

Det är bara att konstatera att min kropp inte kommer att orka ända fram. Jag hade hoppats på att den skulle hålla ihop till och med den sjunde. Då är det den sista marknadsdagen. Efter det kan jag koppla av och göra vad jag vill, till och med ha ont.

Men redan i fredags började kroppen protestera rejält. Då var det benen som inte vill hålla mig uppe. Från och med igår säger ryggen och nacken ifrån. Dessutom har jag börjat snörvla så en förkylning verkar vara i antågande. Jag som inte varit rejält förkyld sedan milleniumskiftet.

Min mantra just nu låter så här: Jag får inte bli sjuk, jag får inte ha ont. Hoppas mantran hjälper. Annars kanske någon vän kan vara snäll att hålla tummar eller nåt sånt.

Nu bär det i alla fall iväg norrut för att köpa Myran-stolar som vi hittat på Blocket. De kommer att passa perfekt till vårt nya köksbord.

Jag får inte bli sjuk, jag får inte ha ont.

Snökaos

Nu när vi har snökaos här på ostkusten så minns jag ett annat snökaos som utspelade sig när jag var i tonåren. Vi bodde i Björklinge, ca en mil norr om Uppsala. Mamma och pappa höll på att bygga upp en motellrörelse där, men byggnaderna var bara delvis färdiga. Då drabbades Uppsalaslätten av ett snöoväder som hette duga. Och när det blåser och driver över Uppsalaslätten så tar det verkligen i. Det finns ingenting som stoppar vindarna där.

Så där satt vi insnöade. Jag tog mig inte till skolan inne i Uppsala på tre dagar. Gissa om jag och mina andra klasskamrater från byn var lyckliga över det. Spontant skollov kan man kalla det för. Mamma fick åka hem och hämta allt vad familjen och grannar kunde avvara i sängklädesväg. Det bäddades på golvet i den halvfärdiga motellbyggnaden för biltrafikanterna som inte tog sig vidare norrut.

Mamma pratade ofta om det unga paret som kom in på motellet några år efteråt. De berättade att de hade träffats den ödesdigra natten när de satt insnöade på BjörklingE4an och kärlek hade uppstått.