lördag 31 januari 2009

Rock för gamla tanter

Idag har det varit rockparty här hemma. Vinyl 107 har spelat upp Topp 100-listan som röstats fram. För den som inte bor i Stockholmsområdet så kanske det är på sin plats att förklara att Vinyl spelar musik från 60-70-och 80-talet. Idag har det diggats Rolling Stones, Iron Maden, ZiZiTopp, Kizz, Alice Cooper och så vidare. Musik som passar medelålders tanter och gubbar som handen i handsken.

Fast en gång sa en jämngammal väninna åt mig att i vår ålder kan man inte lyssna på sådan musik. Jag glömde fråga vad man då skulle lyssna på. Calle Jularbo eller Christer Sjögren. De hör inte hemma hos den här tanten i alla fall. Här är det rock och blues som gäller.

En av sex

Min kära syster yster har beställt sex bordstabletter i form av lönnlöv. Lillasyster ska få dem när vi åker upp senare i vår. Nu är det första lövet klart. De är rätt tidsödande och svåra att göra så jag tänker varva med att göra andra saker också. Så nuu tänker jag försöka mig på att göra ett stickfodral som jag fått önskemål om.

Livet är inte alltid orättvist

Jag måste följa upp mitt tidigare inlägg om sonens körkortsbesvär. Jag skriver ju där att livet varit orättvist mot honom. Det finns ett område där det inte varit orättvist och det är på vänskapsplanet.

Barn och ungdomar med Damp/Adhd kan väldigt ofta vara barn utan vänner och till och med vara mobbade. De har ofta inte löst den sociala koden och kan ha problem just därför. Det hör till en del av kriterierna i diagnosen att ha just interaktala svårigheter, alltså att knyta an till andra barn i samma ålder. Andra barn kan ha svårt att klara av deras snabba humörsskiftningar och andra svårigheter. Många gånger tyr sig dessa barn till vuxna som har tålamod och förståelse för deras svårigheter.

Min son har tack och lov aldrig haft problem med den biten. Innan han började skolan hade han vänner på gatan vi bodde. När han började lågstadiet så fick han en lärare som hade svårt att acceptera hans problematik. Sonen hade personlig assistent under timmarna på skolan. Läraren kunde inte klara av att ha en vuxen till i klassrummet, så ofta satt sonen och assistenten i ett rum bredvid och jobbade. Nu behövde ju sonen mycket enskild tid för att kunna koncentrera sig. Men de var i det där extrarummet oftare än de gånger som sonen behövde det.

Detta gjorde att sonen fick ingen anknytning till sina klasskamrater under lågstadiet. När han skulle börja mellanstadiet så insåg skolledningen hur fel de gjort, så de handplockade en lärare till sonens klass. Hon fick dessutom gå en utbildning under sommaren för att klara det hela bättre. Det denna underbara människa började jobba med var bland annat att få in sonen i klassgemenskapen. Det var hennes första mål. Och hon lyckades.

Dessa goa vänner hade sonen under hela sin skoltid eftersom skolan hade alla tre stadierna så det blev ingen splittring på högstadiet heller. Några killar blev mer en fina klasskamrater. De blev vänner på heltid. Den vänskapen har dessutom hållit i sig, så de finns fortfarande kvar. Nu är alla drygt trettio och håller fortfarande ihop.

Sånt glädjer ett mammahjärta. Jag har sett dessa killar ligga på knä inför sonen och hjälpa honom att knyta sina skor när han inte klarade det själv. Då var de tonårskillar och skulle ju kunna tyckt att det var jobbigt med en sådan kompis som sonen. De hjälpte honom under de åren när han krampade och kunde falla ihop, när och var som helst. De har ständigt funnits till i vått och torrt. En av killarna har mer och mer dessutom visat sig vara den vänfastaste. Så han och sonen åker och handlar tillsammans. Behöver sonen skjutsas någonstans så ställer han upp på det. De tillbringar ofta helgerna tillsammans, ute på stan eller hemma framför TV:n.

Jag har ju sett denna kille sedan han var fyra år och jag gissar att även han har Adhd-problematik, så det är väl lite att kaka söker maka. Men det gör ju ingenting. Det är vänskapen som räknas.

Det de här killarna har fått tillbaka är en jättefin vän. För det är han faktiskt, min son. Han har ställt upp på dem när de behövt det. En av pojkarna har växt upp med en alkoholiserad far. Jag vet inte hur många gånger som sonen stöttat den vännen just av den anledningen. Han har funnits till för sin vän när han behövt det. Sonen har aldrig tagit vännernas vänskap för något självklart utan förstått att vänskap skall man vårda.

På den tiden när jag fortfarande var ute och höll kurser och föreläsningar i detta ämne så berörde jag ofta detta med den sociala koden. Att den var väldigt viktig att träna. Jag tror nämligen att man kan ha hur många andra brister som helst och klara sig bra, bara man har vänner.

Uppdatering: Har nyss pratat med sonen. Han och kompisen skulle gå ut och äta ikväll och sedan se Wallanders nya på bio.

fredag 30 januari 2009

Ibland är livet frukansvärt orättvist

Ibland suger livet verkligen musten ur en. Jag har nyss pratat med sonen i telefonen och han grät som ett barn. Det är fruktansvärt att höra sin trettiotvå-årige son gråta som ett barn. Varför gjorde han då det?

När han fyllde arton år så var det inte ens att tänka på att han skulle kunna ta ett körkort. Han hade fortfarande alldeles för stora svårigheter både när det gällde koncentration och motorik. Hans perceptionsstörningar var så svåra att de var inte utvecklade mer än för ett barn på åtta till tio år. När han fick beskedet att det inte var att tänka på ett körkort, så var det som om vi klubbat ner honom. Hela hans tillvaro brakade loss och jag var ofta rädd för att han skulle göra sig något.

Den sorgen har han sedan levt med och den har kommit fram med jämna mellanrum. Det har varit lika tungt varje gång han har dragit upp det. Det har känts som att det varit mitt fel. Inte för att han anklagat mig, utan mer för att jag vet att det är jag som har ett fel som gör att jag inte klarat att bära min barn till fullgången tid. Det är en ologisk tanke att tänka så, men den har ändå funnits där ibland. Jag har ofta tyckt att livet varit så orättvist mot sonen. Han har inte haft lika många möjligheter i livet som sin syster.

För snart två år sedan ringde han till mig och berättade att han hade ansökt om körkortstillstånd. Han hade varit hos läkaren på vuxenhabiliteringen och pratat. Läkaren bedömde att nu fanns det kanske en chans att sonen trots allt skulle kunna få börja övningsköra. Det tog inte lång tid så hade han sitt tillstånd i handen.

Han skulle först övningsköra med sin far. Till saken hör att hans far har haft svårt att acceptera sonens funktionshinder. Han har ständigt haft för höga krav på sonen vilket gjort att de har väldigt svårt att kommunicera och samarbeta. Sonen har för många bittra minnen från sin far. Men det fanns inget annat alternativ än att de skulle prova att övningsköra tillsammans. Jag finns ju tyvärr för långt borta.

Det gick inte så bra för dem, vilket jag hade förstått att det inte skulle göra. De blev ovänner, vilket gjorde att pappan inte ställde upp så ofta. Till slut var sonen desperat eftersom han fått ett så kallat "villkorat" körkortstillstånd. Det vill säga att det skulle omprövas efter två år. Sonen klarade i alla fall teoriprovet på första försöket så det är färdigt.

Sonen anmälde sig till slut hos en bilskola och fick en lärare som verkar helt fantastisk. Han greppade sonens svårigheter på direkten och la upp övningskörningen efter det. Sedan har det tränats och tränats. Jag har hört på sonen hur lycklig han har varit. Han har sparat varenda krona han kunnat lägga undan för att förverkliga denna livsdröm. Här måste jag berömma sonens far för han har bistått med rejält mycket pengar, vilket jag tyvärr inte kunnat göra.

I mitten på december körde sonen upp för första gången. Det gick inte bra. Det mesta gick väl bra, men det räcker ju inte till. Allt ska ju gå bra. Nästa försök till uppkörning skedde för två veckor sedan. Det gick inte heller bra. Tredje gången var idag. Igår försökte jag peppa sonen allt jag kunde med att säga att han skulle fixa det här och det var tredje gången gillt och så vidare. Allt för att han skulle tänka positiva tankar.

För en stund sedan ringde han som sagt var. Det gick inte idag heller. Han hade brutit ihop på bilskolan och han bröt ihop i telefonen. Vad säger man då som förälder? Jo, att han ska bita ihop och inte ge upp utan försöka igen. Så sa jag. Gissa vad fadern sa? Han skällde och sa att sonen var inte mogen att ta ett körkort. Sådana här gången fattar jag precis varför jag skilde mig. Det jag inte fattar är att jag stod ut så länge som jag gjorde.

Anna och mig

Anna Bergenström är husgud i mitt kök. Jag älskar hennes kokböcker. Det är som att hon och jag för ett samtal när jag läser dem. Hon skriver precis som man själv tänker: "Det här brödet är så gott att jag gör det nästan varje dag på sommaren." Eller: "En gång hade jag inte kött hemma utan jag tog fisk istället och det blev så gott." Det är väl inte ordagrant citerat, men andemeningen är densamma. Det blir lite Kajsa Warg över det hela. Man tager vad man haver.

Det var Anna som fick mig att förstå att det faktiskt var roligt att baka. Då var jag ändå över femtio och hade bakat i mer eller mindre halva mitt liv. Fast då hade det varit under premisserna: "Härtill är jag nödd och tvungen." Inspirerad av Anna så stekte vi till exempel överblivet ris häromdagen. Vi stekte ihop hackad lök och vitlök (Solovitlök), morotstavar och champinjoner. Sedan blandade vi i det överblivna riset och strimlad skinka. Det blev jättegott.

Idag har jag det Lustiga brödet på jäsning. Även här är det Anna som hjälper till. Det är ett bröd som är otroligt enkelt att baka, men som blir sagolikt gott. Det är enbart vatten, jäst, salt och vetemjöl som man blandar till en lös deg. Den ska sedan jäsa i flera omgångar, så man måste ha gott om tid för det. För mig som inte klarar att knåda är det perfekt. När det jäst klart häller man bara ut det på plåten och formar en bulle av degen. Resultatet blir ett bröd som är så där härligt segt inuti och har knaprig yta.

En period var jag inne på att själv skriva en kokbok. Det var min väninna som tyckte jag skulle göra det. Den skulle heta "Kokboken för fattiga satar". Min väninna tyckte vi var fenomenala på att få till god och läcker mat för billiga pengar. Kokboken skulle handla om hur man handlar rätt och tar rätt på överbliven mat och utnyttjar extrapriser på rätt sätt. Eftersom jag i grunden är en lat jäkel så har det aldrig blivit av. Men vad vet man, hade jag skrivit den så kanske jag inte längre behövt att vara en fattig sate.....:-)

onsdag 28 januari 2009

Award


Jag har fått en utmärkelse av Lilla Viola och Trebarnsmamman. Det följer med vissa regler med detta. Man ska skicka denna award vidare till bloggar man uppskattar. Det är alltid lika svårt, eftersom det är så många jag gillar. Den här gången har jag tänkt att skicka den vidare till bloggare som jag inte skickat till förut. Både Viola och Trebarnsmamman vet att jag gillar deras bloggar, så de får stå över denna gång. Likaså får en del andra göra det, bloggar som jag följt länge och som själva vet att jag uppskattar dem mycket.
Här kommer litet förhållningsorder för utmärkelsen:
*Vinnaren sätter loggan på sin blogg.
*Länka till personen som utmärkelsen kom från.
*Nominera minst sju andra kreativa bloggar
*Länka till dessa bloggar i din blogg
*Lämna ett meddelande till personerna på deras blogg.
De jag nominerar denna gång är:
Att skriva en bok , Cattis som håller på att skriva en bok och författar jättefina texter.
Eva i Halmstad , som är en fena på att sticka de mest underbara vantar som man kan se.
Hanneles paradis , som fotar så vackra och underbara bilder.
Pärlmudden , för att hon stickar världens underbaraste pärlmuddar.
Smycka , som gör så mycket underbart. Kolla in hennes smycken.
Ulvstrumpa , för att hon ofta ger mig dagens garv.
Whisky & champagne , Eva som är otroligt duktig på det här med läckra inredningsdetaljer.
Uppdaterat: Virriga tanten har varit i farten och gjort så att jag glömde att länka till Viola och Trebarnsmamman. Det är nu åtgärdat.

tisdag 27 januari 2009

Frukostbullar

Idag har jag bakat frukostbullar. De innehåller vetekross, rågflingor, grahamsmjöl och vetemjöl. De blev så himla goda.

I söndags bakade jag även surdegslimpor. Jag tror inte jag bakat ordentligt sedan i oktober. Men nu är det tvärslut i frysen, så det är nödvändigt.

Är det bara vi bloggare som är så knäppa att vi fotar frukostbullar och tror att någon annan ska vara intresserad av det?

Hittat livsrytmen igen

Nu äntligen har jag hittat tillbaka till min vanliga livsrytm. Det har tagit nästan två månader. Sista marknadsdagen var 7 december. Då var jag först bara trött, trött och trött. Värken graserade som aldrig förr.

Sedan närmade sig julen med allt vad det innebar. Jag fick tvinga mig till att göra saker, som måste göras. Jag har varit trött på att sy, vilket inte känts bra. Jag har saknat att sy, men ändå inte orkat ta tag i det. Det har varit en konstig känsla.

Men nu känner jag att jag har hittat tillbaka till hur jag vill ha mitt nuvarande liv. En dag hos mig går i lugn takt. Jag syr lite, jag fixar lite hushållssysslor, jag läser en del, vilar om jag behöver det, går eventuellt en promenad.

Det kanske låter hemskt tråkigt, men jag har levt mitt hektiskta yrkesliv och känner att nu är det min tur att få ta det lugnt. Ska jag vara riktigt ärlig, så visst saknar jag stunderna när jag var i hetluften. När jag höll i en kurs eller stod framför 300 människor och pratade, tillfredsställelsen efteråt när man kände att man gjort något bra. Men jag har lärt mig att acceptera att jag klarar inte det livet längre. Då måste jag hitta ett sätt att leva som jag mår bra av. Och det har jag gjort.

Att gräma mig över det jag inte längre klarar, gör att man mår dåligt. Då är det bättre att glädjas åt det man klarar och lära sig att njuta av det man har idag. Så försöker jag leva, i alla fall. Det viktigaste för mig nu det är att jag ska må bra.

söndag 25 januari 2009

Bonusbarnbarnen

Här kommer en bild på Ebba och Amadeus. Han är en riktig bissig bit. Nu är han fem månader och väger över tio kilo. Han sitter redan och äter riktig mat för han klarar sig inte på babymaten längre. Vad ska det bli av detta barn. Han är i alla fall ett mycket allvarligt barn. Det är sällan man ser honom le.
Det gör solstrålen Ebba desto mer. Hon skrattar för det mesta.