Jag blir så upprörd när jag hör talas om alla dessa bonusar och höga löner hit och dit, som hela tiden hörs på alla nyheter numera. Det är summor som är så astronomiska att man inte ens kan föreställa sig hur mycket pengar det är. Hur kan man behöva ha så mycket pengar? När ska man hinna göra av med dem?
Väninnan U och jag satt och funderade över detta i tisdags när hon var här. Är det så att pengarna inte längre är pengar för dessa höga direktörer? Har pengar blivit något abstrakt för dem. Pengarna ramlar in på deras konto, där tar en penningplacerare hand om dem och ser till att de förräntar sig på bästa sätt. Medan direktören inte ens behöver fundera över vad det är för pengar h*n använder dagligen. Att det sedan hela tiden läggs till och växer på h*ns konto bryr han sig inte om.
Pengar kan ibland bli som monopolpengar. Det vet jag själv från den tiden jag jobbade som ICA-kassörska. När man på kvällen kunde sitta och räkna dagskassan och ha fyrahundratusen framför sig på bordet. Då var det inte riktiga pengar för en, på något vis. Är det på samma sätt för dessa direktörer?
Det som upprör mig mest är hur man hanterat AP-fonderna. Det om något är väl våra pengar, som man bara spekulerat bort och dessutom får bra betalt för att man gjort det. Det är så sjukt, så det är inte sant.
De här personerna skulle behöva leva ett riktigt pensionärsliv under minst ett år, för att förstå hur det är för den vanliga lilla människan. Där man hela tiden måste vända på varje krona, när man måste fundera över om man ska satsa på att köpa nya vinterskor eller en ny vinterjacka. Om man kan unna sig att köpa lite vin för att få känna lite fest. Eller där man nästan har ont i magen inför bilbesiktningen för man är rädd att det ska bli anmärkning som kostar reparationer. Skruttbilen som man egentligen inte har råd att ha men så ändå ger en den där lilla extra friheten.
Skulle dessa bonusdirektörer behöva leva så under en period så tror jag de skulle få en chock. Men onekligen så skulle det vara en nyttig upplevelse. Tror jag i alla fall.