fredag 3 april 2009

Lilla Pappa

Imorgon är det en vecka sedan mamma E somnade in. Pappa har haft fullt upp med att ordna allt inför begravning. Hemsjukvården har hämtat tillbaka saker som inte behövs längre. Det har varit någonting varje dag som hållit honom upp. Han säger att mornarna är värst när han inte har någon att pyssla om eller äta frukost med. Häromdagen hade han tänkt att nu måste han lära sig att det är så här hans liv kommer att se ut i fortsättningen. Jag är i alla fall glad att han inte ger upp utan redan nu ändå tänker framåt. Det är klart det kommer att bli många tunga dagar framöver, men han planerar ändå för en framtid. Nu är han så fundersam om hur han ska göra, ska han skaffa sig en mindre lägenhet och behålla sommarstugan? Eller ska han behålla lägenheten och sälja stugan? Bägge sakerna har han inte råd med. Han ska åka upp till stugan över påsk och känna efter om han vill vara där ensam. Det är nog ett klokt beslut. Jag tror att stugan kommer att vara något bra för honom. Där har han sin snickarbod och han har tomten att pyssla med. Han är ingen stugsittare som ska sitta fast i en lägenhet.

Idag fick vi en kopia på dödsannonsen. Där finns en dikt som några av de yngre barnbarnen hade skrivit till mamma E när hon låg på sjukhuset. Nu hade pappa och yngsta bonussystern ändrat den lite så den skulle passa till det här tillfället. Den är så fin.

Tack för alla dessa fina år
Vi är så glada att vi fick känna dig
Vi skulle vilja bli som du, när vi blir gamla
Ungdomlig med en härlig humor
Du har alltid varit vår stora förebild
För oss har du alltid varit vår ängel

Vårkänsla

Nu är det väl vår i alla fall. Solen lyser från en klarblå himmel, gatorna sopades igår och de första motorcyklarna har siktats. Mer vårigt än så kan det väl inte bli?

torsdag 2 april 2009

Efterlyst

När jag tittade på Efterlyst ikväll så blev jag så upprörd över sexhärvan som de nu nystat upp i några program. Det är alltså en sorts nätverk med äldre män som har sex med unga tjejer. I vissa fall så handlar det om sk gangbangs. Jag blir så äcklad och arg när jag hör att det är välbeställda gifta män och familjefäder mitt uppe i karriären som utnyttjat dessa tjejer. Dels tänker jag på de unga tjejer som råkat ut för detta. Samtidigt så blir jag även upprörd över dessa mäns familjer. Hur hanterar man att man får veta att ens man eller pappa är sexförbrytare? Det borde vara skottpengar på sådana. Eller så ska de snöpas med en slö morakniv!

tisdag 31 mars 2009

CP=Clever and Pretty


Trebarnsmamman hade ett inlägg igår i sin blogg om att CP används som skällsord och har gjort så i många år. Själv blir jag alldeles knottrig av ilska när jag hör vuxna människor skrika ut CP när de blir arga. Det händer tyvärr att man hittar det i blogginlägg ibland. Då pratar jag inte om barn eller tonåringar utan vuxna, förhoppningsvis annars så kloka, människor.

Jag har tampats med bonusdottern, som tyckt jag är löjlig när jag sagt till henne om att CP inte är ett skälls ord.

Nu har det startats en kampanj om att vi en gång för alla ska sluta använda detta ord. Det finns en grupp på Facebook man kan gå med i som stöd. Den heter I LOVE CP och du hittar till den här.

Hjälp oss att kämpa för att CP hädanefter bara används som en diagnos, inte som något annat.

CP står för Cerebral Pares och handlar om att man har störningar i muskelkontrollen. Det är en skada man kan få under fosterstadiet, i samband med förlossningen eller de första levnadsveckorna. Det kan vara av mycket olika grad allt ifrån en lindrig CP-skada till där skadan är så stor att man blir multihandikappad. CP är ett funktionshinder man HAR. Det är INTE något man ÄR.

Trebarnsmamman länkar i sin tur vidare till en blogg där en mamma skriver om sin CP-skadade dotter. Läs den och lär lite mer om detta funktionshinder.

För gärna detta budskap vidare.

Min son har också en CP-skada, vilket för mig har inneburit att jag haft förmånen att lära mig att leva livet med öppna sinnen, fått lära känna människor som jag aldrig skulle lärt känna annars. Han har lärt mig att ta till vara vardagens glädjeämnen och att leva i nuet.

söndag 29 mars 2009

Ode till Mamma E

Mamma E somnade stilla in igårkväll. Hon hade haft ont på morgonen så hon fick en spruta för att ta bort värken. Den somnade hon av och vaknade inte upp igen. På morgonen hade hon sagt till pappa att hon var glad att vi alla hade varit där på fredagen. Hon var också tacksam över att så många månade om henne. Pappa och en sköterska satt och höll hennes händer när hon drog det sista andetaget. Det känns skönt att pappa slapp vara helt ensam när det skedde.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av hospice. Min egen mamma dog efter en hjärtattack så när vi vakade för henne så var det på en IVA-sal och hon var kopplad till en massa apparatur. Här på hospice var det en lugn och fin miljö. Mamma E hade ett eget rum med toalett. Varma gula tapeter på väggarna, vackra gardiner, fåtölj och stoppade stolar. Så nära en hemmiljö man kan komma i ett sånt läge. Fantastisk personal som tog sig till. Inget jäkt och spring i korridorerna utan allt kändes väldigt rogivande.

Jag är själv förvånad över det lugn jag känner just nu och som jag även kände när pappa ringde igårkväll. Jag känner en viss oro för hur han kommer att klara det här. Han är ju ingen ungdom längre. Han är ledsen, men inte uppgiven och det är väl ett ganska gott tecken.

När man bloggar så funderar man ibland över hur privat man ska vara. Vad vill man lämna ut och vad vill man ha för sig själv. Det jag ska skriva nu är väldigt privat, men efter att ha funderat på det så väljer jag att skriva om det. Det får bli min kärleksförklaring till mamma E.

Någon frågade mig hur det kom sig att jag kommit så nära mamma E. Det var ju ändå hon som splittrade vår familj. Jag svarade då att vår familj var redan splittrad. Den var splittrad av annan otrohet och pappas spritmissbruk. Den som levt med någon som missbrukar vet hur förödande det är. Det är lögner, smussel och gräl som hör till vardagen. Vi försökte på olika sätt att få pappa att sluta dricka men det bara eskalerade.

Det var den vardagen mamma E tog över. Jag är full av beundran för att hon orkade. Idag vet jag att det var äkta kärlek som gjorde att hon orkade. Men det var inte lätt. Mamma E och jag har pratat om det så jag vet vilket h-vete hon hade. Bonussyster P bodde hos dem då, så även hon drabbades. Hon har berättat hur hon varit med och slagit bort sprit och sett hur pappa med jämna mellanrum packade sina väskor för att dra. Hon måste ha hatat denna man som kom och splittrade hennes familj, för det var det pappa gjorde för dem. Idag vet jag att hon älskar min pappa och ser honom som en trygghet i livet.

Vi har pratat mycket om känslor den sista tiden. Känslor som vi kanske borde tagit upp till ytan tidigare. Var vi nära varandra innan, så är det inget mot vad vi är nu. Den värme och gemenskap jag upplevde i fredags var det länge sedan jag kände. Det är den som bär mig nu.

Det är hemskt att säga att jag många gånger önskat att mamma E var min riktiga mamma. Jag har känt att jag skulle velat växa upp i den gemenskap och närhet som mamma E:s barn har med varandra. Själv växte jag upp i en dysfunktionell familj. Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på dem, för avundsjuka är en missunsam känsla. Men jag skulle velat höra till redan från början.

Det mamma E gjort för mig är att ge mig min pappa tillbaka genom att få honom nykter igen. När jag var barn stod jag min pappa väldigt nära. Pappa var min idol, jag var och är fortfarande pappas flicka. Mamma var vardag, pappa var fest. Han kunde ta våra sista slantar till att köpa fem kräftor när det var kräftpremiär. Det är klart man äter kräftor då, även om man bara fick en i var. Sådan var och är min pappa. Han såg även till att han alltid hade tid över. Jag minns aldrig att pappa skällde på oss barn, det var mamma som stod för den biten.

Det var den pappan som mamma E gav mig tillbaka. Den glada pappan med mycket kärlek inom sig. I fredags så var det någon av bonussyskonen som sa att mamma E var navet som vi alla samlades runt. Jag vill även säga att det var pappa och mamma E tillsammans som var navet. Till dem var man alltid välkommen, oavsett när man dök upp. Det fanns alltid tid för oss allihopa.

Det är få förunnat att få möta sin "soul-mate", sin själsfrände. Pappa och mamma E fick den förmånen. För det har de varit för varandra. Under sina trettiosju år tillsammans, är det inte många timmar de varit ifrån varandra. De har gjort allt tillsammans, delat ljuvt och lett, in sickness and health.

Pappa berättade idag att mamma E sagt till bonussyster L att hennes önskan var att få dö först, att hon inte skulle orka att leva utan pappa. Den önskan fick hon uppfylld. Nu gäller det att hjälpa pappa att lära sig leva utan mamma E. Han har mycket tankar i huvudet nu om hur det ska gå i fortsättningen. Han sa: "Det här måste jag vänja mig vid nu." Så är det.


Den här bilden togs för ca fem år sedan. Då var hon fortfarande frisk. Nu så här i efterhand vet vi att hon var sjuk mycket längre än vad någon av oss förstod, inkl henne själv.
Hon fattas mig, hon fattas hos många av oss. Mamma E, jag älskar dig.

Fattigbloggen

Surfade runt lite ikväll och hittade den här bloggen.

http://blogg.aftonbladet.se/30258

Jag rekommenderar den som läsning. Den är mycket intressant om hur många tvingas leva nu för tiden. Detta i det så kallade välfärdslandet Sverige.

Kyckling i kaprissås

Mitt i all sorg och elände så måste vi ju äta. Att laga mat kan vara bra terapi. Ikväll terapiade vi till efter detta kycklingrecept. Kapris är en spännande och god smaksättare. Det är nog så att endera tycker man om det sursalta bäret eller så gör man det inte. Vi gillar det i alla fall.

Kycklingfilé i kaprissås

4 kycklingfiléer
1 liter kraftig hönsbuljong av tärning

Kaprissås:

2 msk smör
2 msk mjöl
4 dl buljong från kycklingen
1 vitlöksklyfta
4 msk kapris
2 msk pressad citron
1 krm svartpeppar
Ev salt

Tillbehör: Ris eller kokt potatis, grönsaksprimörer

Gör så här:

1. Koka upp hönsbuljongen.
2. Lägg i kycklingfiléerna och sjud dem över svag värme 10-15 minuter.
3. Ta grytan från värmen och låt kycklingfiléerna ligga kvar och dra i buljongen tills de svalnat av. Kycklingen kommer att ta åt sig av den goda smaken.
4. Kaprissåsen: Smält smöret i en kastrull. Rör ner mjölet noga och späd med kycklingbuljongen i omgångar. Vispa och koka upp mellan gångerna.
5. Koka såsen 3-5 minuter under omrörning och smaksätt samtidigt med pressad vitlök, kapris citron, peppar och ev salt. (Brukar inte behövas salt) Såsen ska ha kraftig och intressant syrlig och salt smak.
6. Skär upp kycklingbrösten i fina tunna skivor på snedden, lägg upp dem och häll lite sås över. Servera resten av såsen separat och bjud kokt potatis eller ris och grönsaker till.