lördag 17 oktober 2009

Snälla snälla snälla

Snälla Caroline, bli aldrig annorlunda än vad du är nu. Du är en skön och cool tjej som verkar att bry dig om alla i din omgivning. Om man får önska så skulle jag vilja ha en tjejkväll med dig, uppkrupen i soffan där vi skulle fnittra och gapskratta om vartannat och lösa livets gåtor.

Drömscenariot i Körslaget för mig är en slutlig kamp mellan Caroline af Ugglas och Roger Pontare. Snacka om sköna typer och så är de ju så bra rent musikaliskt också. Rent musikaliskt så leder väl Pontare men C a U vinner med charm och en gnutta galenskap.

Ändrat mig



Man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig och erkänna att man har fel. Efter att diskuterat här och sedan läst ett inlägg hos CP-mamman så tycker jag faktiskt numera att Icas reklamsnutt är bra. De har ett syfte med det att öka förståelsen och att få fler med funktionshinder att arbeta i butik. McDonalds har ju i många år drivit den frågan. Nu hänger Ica på. Det är bra. Ni kan läsa mer hos CP-mamman här. Hennes blogg är mycket läsvärd.

Så här lyder även Icas förklaring: "I våra senaste reklamfilmer finns en kille som heter Jerry med. Vi vill att fler som Jerry ska anställas i våra butiker och har tagit initiativ till ett projekt som heter Vi kan mer.

Projektet är ett samarbete med Samhall, FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning), SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Glada Hudik-teatern.
"

Som sagt var så går det att lära gamla tanter att tänka om, med rätt argument vill säga....:-)

Guldstjärna

Jag har fått en guldstjärna. Jag sträcker på alla mina 156 centimetrar och är hur mallig som helst. Jag har fått guldstjärnan av Karin. Så här motiverar hon det:

"Tack och lov att det finns människor som du, som är utanför assistansvärlden och diskuterar detta ämne och har så bra åsikter som vi annars måste slåss för att föra fram.
Idag blev det GULDSTJÄRNA dör ditt inlägg."

Karin sitter själv i rulle och arbetar med bland annat assistansfrågor. Så att få en guldstjärna från henne är stort. Karin har jag också lärt känna via den eminenta mailinglistan Tantvarning, samma lista som jag mötte Plupp på. Jag har även haft förmånen att träffa både Karin och hennes man i verkliga livet. Tyvärr är det samma sak här, som med Plupp, att det fysiska avståndet är för stort för att kunna träffas ofta.

Visst är jag utanför assistansvärlden i och med att varken jag eller sonen har haft behov av personlig assistent. Sonen har visserligen haft elevassistent hela sin skolgång, men det är inte riktigt samma sak. Men jag har ju varit i handikappvärlden i så många år och även suttit i förbundsstyrelsen och diskuterat just assistansfrågor, så helt utanför den världen är jag väl inte. Dessutom har jag en del vänner som är föräldrar till ungdomar och vuxna som behöver assistans. Något har man ju snappat upp på vägen, så att säga.

Jag tycker nog att yrket personlig assistent är ett av de viktigaste yrken som finns. Förr var det ett genomgångsyrke, som man tog under en tid av arbetslöshet, i väntan på något bättre. Det var uruselt betalt och det behövdes ingen utbildning för att jobba som personlig assistent. Jag är lite för dåligt uppdaterad, men jag tror det har blivit en stor förändring här. Jag märker det när jag hör någon berätta att de arbetar som personlig assistent. De sträcker på sig och är stolta över sitt yrkesval. Precis så ska det vara. För de har ett enormt viktigt arbete. Mycket viktigare än alla "vedear" som lyfter höga bonusar och som har horribla fallskärmsavtal. En personlig assistent får väl inte ens ett sketet gammalt paraply den dagen de slutar sitt viktiga arbete.

När jag kämpade för min förtidspension så frågade jag min handläggare på försäkringskassan vad hon tyckte att jag skulle klara av för arbete. Hon tyckte jag kunde arbeta som personlig assistent. När jag då sa att det kan jag ju inte för jag klarar ju inte av några lyft och sådana tunga saker. Då tyckte hon att jag skulle bli personlig assistent till någon med förståndshandikapp. Jag kunde ju hjälpa till att handla och gå till posten och sånt. När jag då i min tur sa att jag kan inte garantera att jag klarar av att jobba varje dag. Är det någonting som denna grupp behöver är ju kontinuitet, att veta att den assistent som de väntar verkligen är h*n som kommer. Så långt hade inte fk-handläggaren tänkt. Sådana är kunskaperna ofta hos de beslutande. Jag hade gärna jobbat som personlig assistent om jag bara hade klarat av det.

Vad gör då en personlig assistent. Jo, h*n är din förlängda arm, h*n gör det du inte klarar av själv. H*n är den som gör att ditt liv blir så lika som det bara är möjligt, som om du hade varit "frisk" (Fel ord egentligen, men jag hittar inget bättre samlingsord.) och kunde klara allt själv. Tänk igenom din dag och tänk sedan hur det skulle vara om du inte klarade av att sköta detta själv.

Tänk om du inte kan duscha själv, borsta tänderna själv, krama din egen partner själv, klä av och på dig själv, sköta ett arbete själv. Ja, precis allt det som du gör på en dag. Det ska assistenten vara dig behjälplig med.

Är man personlig assistent så måste man ha fingertoppskänsla, annars kan det bli integritetskränkande både för den som behöver assistansen, som för assistenten själv. Jag har en ung väninna som sitter i rulle. Jag har känt henne sedan hon var ganska liten. Hennes föräldrar och jag var med i samma föräldrarförening. Hon och min son har haft mycket aktiviteter tillsammans. Idag är hon en vuxen kvinna som behöver assistans med vissa saker i sitt dagliga liv. Jag frågade henne en gång om hur de gör, när hon har sin pojkvän som sover över. Hur de gör för att assistenterna inte ska klampa in i sovrummet och hamna i en pinsam situation. Jo, de hade löst det med en dörrkod. Om sovrumsdörren var stängd så var det ett tecken på att hon ville vara ifred. Sådana saker måste man tänka på som personlig assistent. Det är ju ett yrke som gör att man verkligen jobbar nära en annan person, mer än i något annat yrke.

Jag langar nog guldstjärnan vidare och försöker fördela den mellan alla duktiga personliga assistenter. Ni är värda alla guldstjärnor i hela världen.

fredag 16 oktober 2009

Mer om inskränkthet

När jag är inne på det här med förmågan att tänka sig in i andra människor situation, så kom jag på en annan händelse i mitt liv.

Detta utspelade sig under min singelperiod mellan äktenskap och samboskap. Jag dejtade en man som hette den manliga versionen av mitt namn, alltså Christer. Jag tyckte han var en kul och trevlig kille fram tills ett samtal, som kom att avsluta vår relation.

Denna C bodde några mil ifrån mig så vi tillbringade en del tid i telefonen. Vid ett tillfälle så berättade C för mig att hans dotter fått arbete som personlig assistent. Det tyckte jag var jättekul, eftersom jag vet vilket viktigt arbete det är. Men C kunde inte hålla med mig. Dottern skulle jobba åt en gift man som var rullstolsburen. Det innebar att hon måste duscha denna man. Det kunde inte C fatta att hon måste göra. "Ska min dotter tvätta kuken på en gift man?", var hans ilskna fråga. "Självklart", tyckte jag i min tur. Det ingick ju i hennes arbetsuppgifter. Men C tyckte att sånt kunde väl frun ta hand om. Jag försökte argumentera om att frun var inte vårdare eller assistent åt sin man, då ska hon inte heller behöva göra sådana saker. Hon ska bara vara hustru, på samma sätt som om hennes man hade varit fullt rörlig. Men det kunde inte C förstå.

Vi argumenterade om detta fram och tillbaka och jag blev ilsknare och ilsknare. Till slut så skrek jag att jag kunde inte dejta en så inskränkt man och slängde på luren. Det var slutet på den relationen.

Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt för inskränkta människor och jag kan än idag inte förstå varför denna C inte kunde förstå varför hans dotter skulle tvätta könsorganet på mannen som hon var personlig assistent åt. För mig är det en självklarhet varför hon skulle det!

Lite mer empati, tack

Vad är det som gör att vissa människor helt saknar empati, att kunna tänka sig in i hur andra har det i sin tillvaro?

Detta fenomen stötte jag på redan när sonen var liten. Hur ofta fick jag inte höra att han var ouppfostrad, eftersom han var så aktiv och gjorde saker som barn normalt inte gör. Han var absolut inte ouppfostrad. Han var nog mer uppfostrad, än vad många andra barn i vår omgivning var. Det var bara det att det vissa saker inte bet på honom. Men han var det enda barnet i kvarteret som inte kastade sig handlöst över en godisskål som stod framme. Han frågade alltid om han fick ta, innan hans små fingrar var där.

Som föräldrar var vi förtvivlade. Både över att våra ansträngningar inte räckte till, men även över omgivningens kritik. Den gjorde ont, mycket ont. Så småningom fick vi förklaringen att det var Mbd han hade. Det hette så på den tiden. Idag heter det Damp. Han var inte ouppfostrad längre, utan han var bland annat hyperaktiv. Nu kunde jag förklara för dumma människor hur det var, om de kom med en kommentar om hans sätt. Det kändes genast mycket bättre att fått ett besked att det inte var oss, som föräldrar och uppfostrare, som det var fel på.

Eftersom jag jobbat med dessa frågor, så har jag naturligtvis stött på denna brist på empati många gånger. Så många föräldrar som gråtit ut om hur de och deras barn blivit bemötta av lärare, far-och morföräldrar, mammor kontra pappor (ja, det finns föräldrar som inte vill erkänna detta hos sina barn) och andra som möter dessa barn.

Jag borde vara immun mot att en del är oempatiska. Men tack och lov så är jag inte det. Jag reagerar fortfarande med en adrenalinkick som heter duga. När ilskan rasar i min kropp över livets orättvisor. För mig är detta inte politiskt, utan det är på en mycket högre nivå. För mig är det medmänsklighet som det handlar om.

Så jag gick igång även härom dagen, när det var ett blogginlägg om folk som inte kan arbeta på grund av olika svårigheter. Kontentan i det inlägget var att det handlade om arbetsskygga personer som duperade läkarkåren med inbillade åkommor.

Tyvärr tror jag att bloggaren inte är ensam om dessa åsikter. Det är nog rätt grundmurat i samhället att det är så. Många tror att vi är ett gäng fuskare som skor oss på skattebetalarnas bekostnad. Och vad gör man för att ändra på denna inställning hos folk?

Jag gick igång igen i onsdags när vi såg Icas senaste reklamsnutt i TVn. Jag hade sett den tidigare och reagerat, men den här kvällen hade vi en gäst hos oss, som tyckte reklamsnutten var jättekul. Jag frågade naturligtvis vad hon såg för roligt i detta. Hennes svar var att detta måste föräldrarna ha godkänt. Jag svarade då med att detta är en vuxen man och att föräldrarna i det läget inte har någonting att säga till om.

Rent juridiskt upphör föräldraskapet i och med att våra barn fyller arton år. Efter det tar de sina egna beslut. Då tyckte vår gäst att denna man måste ju vara omyndighetsförklarad och ha någon annan som beslutar för honom. Diskussionen fortsatte i denna anda och jag fick till min förtvivlan inte vår gäst att förstå denna man och andra funktionshindrades rätt till sitt eget liv och egna beslut om sitt liv.

Hon ansåg att om man var tvungen att bo på en gruppbostad, så var man inte lämpad att ta egna beslut. Jag försökte ge ett exempel med att om man som äldre inte klarar av att bo själv utan måste bo på ett äldreboende, ska man då omyndighetsförklaras för att man inte klarar att bo själv? Det tyckte hon inte vara samma sak.

Förmodligen har denna unge man, i Icas reklam, en kontaktperson att rådgöra med i olika situationer. För jag tror inte att han är omyndighetsförklarad. Det är tack och lov svårt att bli det i dagens Sverige. Däremot kan du ha en "god man" som hjälper till med ekonomi och andra juridiska frågor. Men det är inte samma sak som att man är omyndig.

Jag måste säga att både jag och sambon blev mycket konfunderade och besvikna på vår gäst. En person som vi känt i många år och som vi tyckt/tycker mycket om. Men mina känslor förändrades något, det ska jag erkänna. Jag kommer nog i fortsättningen inte att klara av att vara lika avslappnad i denna persons närvaro. Jag kommer nog att vara mer avvaktande. Hon får givetvis tycka och tänka vad hon vill, men jag är, som sagt var, väldigt besviken på henne.

Vad är det som gör att en del människor inte kan sätta sig in i andras situation? Är det brist på empati? Eller är det brist på fantasi? Någon brist måste det ju vara ändå? Kanske till och med en brist på många olika saker?

Vad gör vi då för att försöka sudda ut dessa brister? För mig är det självklart att information måste vara en väg att gå. Det var ju därför jag jobbade med dessa frågor i så många år. Att sprida kunskap till så många som möjligt. Dessutom kommer jag förhoppningsvis att gå igång även i fortsättningen när jag möter livets orättvisor.

Jag funderar även fortsättningsvis vad Ica vill säga med sin reklam?

Till älskade Pluppan

Om ni går in och kollar på kommentarerna i utlottningsinlägget så ser ni att käraste Pluppan har ritat ner några rader där. Plupp och jag har hittat varandra via nätet. Det är inte bara sambos man kan hitta via datorn, utan även vänner, som en del av er redan vet.

Plupp och jag hittade varandra på en mailinglista som heter Tantvarning. Det är mer än tio år sedan nu. Att hon fick namnet Plupp beror på att en morgon efter en sen utekväll så möter jag denna kvinna i min hall, med ett hår som står åt alla håll och kanter. Då blev min direkta tanke att det var det lilla blåhåriga trollet Plupp som var där i min egen hall. Namnet passar som hand i handsken på denna underbara vän.

Vi ses när vi har möjlighet och vi har haft sådan tur att även våra respektive män trivs bra tillsammans. Tyvärr är det fysiska avståndet lite långt, men ibland får vi till det. Så visst har nätet alla möjligheter till att utveckla både kärlek och vänskap.

Pluppis, jag saknar dig.

onsdag 14 oktober 2009

Fattig och rik

Jag är fattig på pengar men väldigt rik på vänner. Tänk om jag inte hade mina vänner, då fick jag väl gå i trasor. Idag har vi haft tantträff. Då kommer alltid någon med kläder och säger:" Jag tänkte på dig."

Det är så rart med denna omtanke. Så där stod vi idag flera stycken och bytte böcker och kläder med varandra. Käraste väninnan hade till och med köpt en sömnadstidning enkom för mig. Det värmer gott i höstblåsten.

Tänk att på gamla dar får träffa en älskad man och få en hel hög med underbara vänner. Kan livet bli bättre än så här.

tisdag 13 oktober 2009

Ursäkt från Mad World

Nu har Mad World bett om ursäkt för sitt påhopp på alla med fibromyalgi och utbrändhet. Ni hittar ursäkten här.

Hennes förklaring är att hon är i obalans för att hennes mamma har nyss avlidit. Visst är man i obalans när en förälder gått bort. Men jag tycker nog det är rätt fult att skylla på att det ger en rätt att vara elak.

Vi är många som förlorat våra föräldrar, utan att hoppa på andra.

Men eftersom vi arbetsskygga med obefintliga sjukdomar är storsinta, så godtar vi ursäkten. Nu har jag i alla fall skrivit mitt sista ord om detta.

Presentutdelning

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så fyller Cickis designblogg 2 år den 27 oktober. Det är helt otroligt att två år gått så fort. Tänk så roligt jag haft mest hela tiden och så mycket vänner man lärt känna via detta forum.

Så om två veckor ska vi fira ordentligt. Ett födelsedagskalas måste ha presenter. Då tänkte jag att jag ska dela ut några presenter till mina läsare. Helt otippat så ska jag dela ut några hemsydda saker.....:-)












Det här är vad jag tänker dela ut, en påsväska (värde 200:-), en necessär/sminkväska (värde 125:-)och en miljökasse (värde 75:-).

Utlottningen går till så här, att du skriver en kommentar där du berättar vilken present du vill ha. Du får gärna önska dig alla tre, men du har bara en vinstchans. Skriv sedan ett inlägg på din egen blogg, där du länkar till det här inlägget. Du får gärna kopiera texten och bilderna.

Tisdagen den 27 oktober kl 24.00 avslutas det hela. Efter det så drar jag tre namn, en ur varje "önskehög". Jag kommer sedan att meddela detta på bloggen på onsdagen.

Lycka till.

Uppdatering: Vill du se mer av det jag gör, så hittar du det på www.cickidesign.se

Ännu ett inlägg i debatten

Vill ni läsa om hur det är att vara utbränd och inte trodd, så hittar ni ett sådant inlägg hos den alltid fantastiska Ulvstrumpa. Här hittar ni det.

Fegt eller?

Nu är jag nog elak, men jag kan inte låta bli. Jag tänkte gå in och titta på vad Mad World hade fått för kommentarer på sitt inlägg från igår, angående oss så kallade arbetskygga med sjukdomar som inte finns.

Döm om min förvåning när jag upptäcker att inlägget är borttaget. Jag kallar det feghet, att inte våga stå för sina åsikter. Har jag fel eller.......???

Uppdaterat: Det innebär att det inte heller går att läsa inlägget från länken i mitt förra inlägg. Tyvärr.

måndag 12 oktober 2009

Fibromyalgidagen 12 oktober

Nu är jag ute i sista minuten för att hylla denna dag, den som är tillägnad oss med fibromyalgi. Fibromyalgi, som numera finns listat på WHO:s lista som en erkänd diagnos. Då blir jag väldigt förskräckt när jag hittar ett inlägg om att fibromyalgi inte finns och om att ha ont innebär att man är rädd för att arbeta. Det är på bloggen Mad World som jag hittar detta.

Den som skriver så, vet inte vad hon pratar om. Hon skriver att hon bara varit sjukskriven tre gånger i sitt liv, då för urinvägsinfektion med feber, havandeskapsförgiftning och när hon opererade bort gallblåsan. Det är ju bra, tur för henne. Sedan skriver hon att hon jobbat, fast hon haft ryggskott fyra-fem gånger, ont i axeln i flera veckor, ont i höfter, knän och fotleder. Om hon jobbat med ryggskott, då är det inte ryggskott hon haft. Har man ett ordentligt ryggskott så kan man inte jobba. Och gör man det ändå är man mycket oförståndig.

Här klipper jag in direkt från hennes blogg om hur hon skriver:
-------------------------------------------------------------------
"Fibromyalgi finns inte, säger många doktorer. "Fibromyalgi är sånt som de arbetsskygga drar till med för att slippa jobba." Hur kan någon bli sjukskriven för en sjukdom som enligt läkare inte finns? Utmattningsdepression har väl de flesta en släng av någon gång under sin livstid, för utmattad blir man i dagens samhälle. Oftast är det väl inte själva arbetet som utmattar, utan det är en kombination med allt det andra i livet. Lämna och hämta på dagis, jäkta hem och laga mat och ta hand om allt annat hushållsarbete som ligger och väntar. Hälsa på vänner och släktingar, renovera huset, hålla trädgården i trim och engagera sig i föreningar. Lätt ångest har väl alla, jag har det nästan alltid för nåt, och kognitiva minnessvårigheter får alla som är stressade. Tänk om alla som hade de symptomen skulle vara sjukskrivna, då skulle det vara varannan människa."
-----------------------------------------------------------------
Som sagt var så finns fibromyalgi som erkänd diagnos på WHO:s lista. Enligt henne så verkar det då som att Världshälsoorganisationen inte vet vad de pratar om. Eftersom jag själv har fibromyalgi, så verkar det då som att jag har det för att jag är arbetsskygg. Arbetsskygg är nog det minsta jag kan kalla mig för. Jag har arbetat i stort sett hela mitt liv sedan jag var femton år. Jag var hemma med mina barn i sex år, annars har jag arbetat ända fram tills för nio år sedan, när det inte gick längre. Då hade jag haft min diagnos i sju år och ändå arbetat hela tiden. Jag hade, innan jag fick min diagnos, dragits med daglig värk i mer än fem år. Så jag känner inte igen mig själv som arbetsskygg.

Jag har arbetat i butik i nästan hela mitt liv. Jag har verkligen älskat det jobbet. Det har varit tungt, det har varit dåligt betalt, men enormt stimulerande och omväxlande. Mycket mer än kanske många tror. När jag fick min diagnos var jag i mycket dåligt skick. Jag tror själv att min fibromyalgi triggades igång av att jag var utbränd. Ännu en sak som enligt Mad World bara är nys. Min utbrändhet bottnade bland annat i kampen för min funktionshindrade son, plus allt annat som en normal familj lever i. Kampen för sonen, som ibland kändes som att man körde huvudet i väggen. Mitt liv eskalerade när sonen fick sina kramper, kramper som vi i tre års tid trodde var epilepsi, när vi åkte skytteltrafik mellan Sundsvall och Umeå för utredning och planerad hjärnoperation. Det är klart att det var löjligt av mig att bli utbränd och få värk av det.

Jag jobbade, trots att jag inte kunde gå på mina fötter för att de värkte så. Jag gick på utsidan av dem, för att överhuvudtaget ta mig fram. Min chef bad mig att jag skulle söka läkare och sjukskriva mig, för han såg hur ont jag hade. Min sons habiliteringsläkare såg hur dåligt jag mådde och ville sjukskriva mig. Ändå sa jag nej! Jag ville jobba till vilket pris som helst. Så visst är jag arbetsskygg, om man ska tro Mad World.

De fem sista åren av mitt yrkesverksamma liv var jag egen företagare. Jag blev det när jag inte längre klarade av att ha ett tungt arbete som butiksarbete innebär. Som egen företagare reste jag runt i landet och höll föredrag och utbildningar om hur det är att leva med ett funktionshindrat barn. Det jobbet älskade jag mer än allt annat. När jag insåg att jag inte längre klarade av det, så var det det tyngsta besked jag kunnat få. Men när kroppen har så mycket värk, så påverkar det även knoppen med minnesstörningar och koncentrationssvårigheter som följd.

Mad World anser tydligen att alla läkare och annan sjukvårdspersonal som utrett mig och kommit fram till att jag inte längre är arbetsför, att de måste ha fel. De måste vara enormt okunniga och inte veta vad de håller på med.

Jag har många goda vänner med fibromyalgi, eftersom jag är medlem i Reumatikerförbundet. De flesta har varit mycket yrkesaktiva med krävande yrken. En har varit sjuksköterska och vårdlärare, en annan har varit förskollärare och förskoleföreståndare, en har varit barnmorska, en har varit läkarsekreterare, en har arbetat på Försäkringskassan och så vidare, och så vidare. Ingen av dessa kvinnor är arbetsskygga och jag vet hur de längtar tillbaka till ett friskt liv som innefattar ett arbete att gå till.

Jag känner mig påhoppad av detta inlägg och blir så upprörd att jag får hjärtklappning. Inte för att jag önskar min värsta ovän att få fibromyalgi med allt vad det innebär. Men Mad World får gärna byta med mig under en månad eller två. Få se om hennes åsikter är densamma efter en sådan tid. En tid med ständiga sömnsvårigheter, ständig värk, inte bara i axlar och rygg utan i tår, fingrar, ben, höfter, käkar, ja hela paketet. En tid när inte minnet fungerar som det ska, när man inte kan koncentrera sig på vad man gör, en tid där allt tar lång tid att göra för man måste fundera på hur man lagar en köttfärssås som man plötsligt glömt bort hur man gör, när allt tar lång tid för att man måste stanna upp och vila kroppen varje kvart.

Jag trösta mig med, att det är en okunnig människa som kan uttrycka sig på detta vis. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får vara frisk och arbetsför resten av sitt liv. För tänk om hennes åsikter kommer till skam, om hon själv drabbas av någon värksjukdom.

söndag 11 oktober 2009

Ållateatern del 2

Jag älskar när jag ser sådana här positiva saker. Fredrik, som så bra kunde beskriva sina känslor, om hur han vuxit och hur viktigt det var att få växa och känna mening i livet. Birgitta som berättade om sin utveckling och om att bli sedd.

Det är så fantastiskt att det finns eldsjälar som ser till att människor får växa, som ser sin medmänniska som just en unik människa. Jag blir också stolt att det är i mitt Sundsvall som detta under skett.

Föräldrarna som berättade om sin Anna. Anna som de aldrig trodde skulle bli efterfrågad eller få vänner. På slutet så såg man hur Anna log, med hela ansiktet.

Hur alla tog hand om varandra och brydde sig om varandra. Visade en medmänsklighet som man sällan ser.

Gissa om tårarna sprutade. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag var glad. Glad över hur dessa personer hade fått en chans att visa att de faktiskt är bra på något. Vara bra på något som ingen tidigare hade sett.

Heja Ållateatern.

Ållateatern

Om ni har möjlighet så missa inte chansen att se detta program. Denna teaterensemble är något utöver det vanliga. Jag såg deras föreställning Carmen -96. Det var en av de underbaraste upplevelserna i mitt liv. Vilken glädje dessa ungdomar utstrålar och vilket fantastiskt arbete av de som drog igång det hela.

Länge leve teatern!

För tio år sedan lämnade 16 utvecklingsstörda sitt dagcentra för att börja jobba på den nystartade Ållateatern i Sundsvall. Istället för att packa krämer, sortera papper eller pennor blev de skådespelare och teaterarbetare. Och för första gången fick de en egen nyckel till sitt arbete.

"Att få vara med, det är vad kärlek är" sjunger Ållateatern i sin uppsättning av Molieres Den inbillade sjuke. Och det är just detta som dokumentären Länge leve teatern! handlar om: att få vara med, oavsett vem man är.

Svanthe Harström Det har gått tio år sedan Ållateatern startade och i våras var det premiär på deras tolkning av Molieres Den inbillade sjuke. I filmen får vi följa den långa och krokiga resan från det monotona jobbet på dagcentrat till premiären av den första stora föreställningen.

Det är viktigt för alla människor att bli bekräftade och att få visa vad man kan.
- Ja, annars är du inte värd ett jävla skit, inte ens ett ruttet ägg, säger Fredrik Eriksson, en av de medverkande i Ållateatern.

Birgitta Ring, en annan av de medverkande, beskriver vad teatern betytt för henne:
- Jag har ju vuxit som människa kan jag säga, jag har vuxit mycket. Man växer med det man gör.

Länge leve teatern! är den tredje filmen om Ållateatern, som 1996 blev rikskänd med operan Carmen. Året efter sändes filmen Våran Carmen i SVT. Ännu ett år senare sändes filmen Carmen i Sevilla om när teatern reste till Sevilla och gjorde succé med Carmen i Spanien.

Svensk dokumentär från 2009.

Sändningstider: Länge leve teatern!
SVT2 Söndag 11 okt 2009 kl 20.00
ST1 Måndag 12 okt 2009 kl 04.00
SVT2 Torsdag 15 okt 2009 kl 15.10
SVT2 Lördag 17 okt 2009 kl 12.00