lördag 5 december 2009

Pappas flicka

När jag växte upp var jag pappas flicka, på alla sätt och vis. Han satte mig främst och han var min idol. När jag kom upp i tonåren så halkade hans gloria på sned. Då uppdagades hans kvinnoaffärer. Så småningom kom spriten in i bilden och ett antal år senare så skilde sig mina föräldrar.

Jag raderade pappa ur mitt liv. Han hade svikit oss för mycket, för att få finnas kvar. Men saknaden var stor. Tack vare mamma E så blev pappa nykter till slut. Vi hade en trevande bekantskap under några år. Jag fick själv barn och ville att de skulle få en fin morfar. Kruxet var bara att barnens far var inte speciellt förtjust i sin svärfar. Så vi sågs kanske två gånger om året och hade en sporadisk telefonkontakt.

Vid min egen skilsmässa, började jag prata oftare med pappa i telefon. Vi sågs inte så ofta, mest av praktiska skäl. När jag träffade sambon och han blev presenterad för sin svärfar, var det direktkontakt. De har väldigt många gemensamma intressen. Sedan dess har min och pappas kontakt ökat successivt.

Nu är han ju ensam och vi pratar ofta i telefon. Det är oftast rätt långa samtal. Vi pratar om det mest blandade saker. Igår pratade vi om mat, om mamma E, om hans sorg och om farmor och farfar. Vi pratar ofta om det som var förr. Han är den sista kvar, så jag måste skynda mig att få reda på saker och ting, innan det är för sent. Det är som att jag äntligen, på riktigt, fått tillbaka min gamla pappa, han med glorian. Men den här pappan är lite annorlunda. Han kan prata om känslor, både sina egna och andras. Det kunde inte den gamla pappan. Jag tycker jag har lyckats byta upp min pappa till en bättre version.

Älskade sambon

Igår när jag pratade med pappa så pratade vi bland annat om att han varit tillsammans längre med mamma E än han varit med min mamma. Min mamma var han gift med i tjugofyra år. Mamma E var han tillsammans med i trettiosju år.

Jag berättade detta för sambon och sa då att så länge kommer vi aldrig att hinna vara tillsammans. Då svarade sambon: "Varför inte det? Vi kan väl hoppas att det blir så."

Jag känner mig älskad.

fredag 4 december 2009

Avbockning

Nu har vi varit med sopberget till återvinningen. Jag har postat iväg lite varor. Pratat en lång stund med pappa. Ringt och avbokat en bokklubb. Bett om uppskov med en beställning. Lite smått och i lagom takt håller jag på att återta kontrollen. Jag känner mig mindre stressad nu när en del saker är avklarade.

Drömmar

Inatt har jag drömt så mycket tokigt. I och för sig gör jag det ofta, men den här drömmen var tokigare än vanligt. Så här var det:

Vi hade flyttat, till en jättestor lägenhet. Det var ett jättemaffigt kök. Problemet var bara att alla bänkar och skåp var så höga så jag var tvungen att klättra på en pall för att nå upp till diskbänken. Den tidigare hyresgästen hade inte städat efter sig så det var jättesmutsigt och stökigt. Det låg barnkläder överallt och gardiner hängde kvar på sniskan i fönstren. Men det märkligaste var toaletten. Den var jättestor. Man kom in från ena sidan och på motsatta sidan fanns en likadan dörr. Den gick in till grannen. Så vi delade denna toalett med grannen. Det var bara det att grannen hade inrett en del av toaletten till sin datorhörna. Fullständigt normalt! Vi hade väldigt problem hur vi skulle lösa det hela så man inte kom in på toan samtidigt som grannen.

Men till slut hittade jag två toaletter till i lägenheten så det ordnade sig. Vi bestämde att vi skulle använda den "granndelade" toaletten till tvättmaskinen. Varför denna toalettfixering?

Dessutom skulle vi ha våra fd grannar på middag. De har i vanliga fall fyra barn som är mer eller mindre vuxna. Nu hade de sju ungar som var rätt små. Mannen som är världen trevligaste och snällaste i verkligheten, var i drömmen en dumdryg mansjovinist (rättstavat?).

Där någonstans slutade drömmen. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men jag har en gissning. Jag känner mig rätt stressad nu efter att ha varit mer eller mindre utslagen i massor med veckor. Jag har så mycket saker som är ogjorda och som hänger över mig. Telefonsamtal som borde ringts, varor som borde skickats, beställningar som är osydda, en klädkammar där soptrollet överfaller när man öppnar dörren och vansinnigt ostädat överallt. Jag får lätt panik när jag tänker på att det snart är jul. Jag vill sy saker som är lämpade till julklappar, men framför allt vill jag återta kontrollen över livet. Det har jag inte just nu. Men den här helgen ska jag försöka lyckas med det i alla fall, att återta kontrollen. Vi ska börja med att gå till återvinningen och slänga iväg det där förbaskade soptrollet. Sedan får vi ta en sak i taget. Imorgon får det bli en busstur till Willys. Sedan får vi se.

Å så skönt

Nu har jag tejpat mina fossingar och skillnaden är markant. Jag har ju en psoriasissjukdom som slår sig enbart på handflator och under fötterna. Numera klarar jag mig väldigt bra. Det är ytterst sällan som det blommar upp. Gör det så, så är det oftast väldigt lätthanterligt.

Men nu efter dopet när jag kände mig så stressad innan och haft så ont efteråt så har det blossat upp på fötterna. Psoriasis är ju stressrelaterat. Jag har försökt att hålla det i schack och det har gått till en viss gräns. På slutet nu så har det varit fotvalven som drabbats värst. Igår efter badet, när fötterna var uppmjukade, så var jag ju där och klöste. Det kliar nämligen också. Så gårdagskvällen var ett h-vete så fort jag skulle ta några steg. Men nu har jag som sagt var tejpat mig och det blir så skönt.

Jag har en salva som både ser ut som, och känns som, mjukt smör. Den rörs ihop på Apoteksbolaget så ofta får man beställa den i förväg för att man ska få den riktigt färsk. Vi har en psoriasismottagning här i stan så ibland kan man ha tur att den finns inne på apoteket så man slipper beställa.

Jag brer på den på det onda. På det så lägger jag sedan en platta. Det är som ett stort compeed-plåster som jag själv klipper till som jag vill ha det. Plattan fixerar jag sedan med fixomull och på det en strumpa som håller allt på plats. Sedan kan jag nästan dansa igen. Det är som ett mindre underverk.

torsdag 3 december 2009

Sov lilla Totte

Idag har Totte fått somnat in. Han har tacklat av ända sedan i somras. Egentligen borde vi har låtit honom fått somnat in tidigare, men det var ett svårt beslut att ta. Speciellt för sambon som har haft Totte sedan han var unge. Dessutom hade sambon även Tottes pappa.

De sista veckorna har det gått fort utför. Han har inte klarat av att sköta sin hygien. Ibland har han inte hunnit fram till lådan i tid. Jag har fått lyfta fram honom till matskålen. Det var inte ett värdigt liv han levde längre.

I sin krafts dagar var Totte en stor och ståtlig herre. Alla som träffade honom blev förtjusta i hans speciella personlighet. Jag har ju skrivit om hur han lett sin skock av Mimmi och hundarna i matjakt i både kyl och frys. Han delade frikostigt med sig av sin kärlek och man vaknade ofta av hans sträva tunga i pannan.

Det var sorgesamt idag, men ändå så har vi nog sörjt Totte länge, den Totte som fanns förr. Nu var det bara en skugga av honom kvar. Nu tror jag att han är i djurens himmel och leker med syrran Mimmi och hundkompisarna Dronning och Tina. Vad vet man, han kanske charmar en och annan kattdam också.

På bilden här äter Totte kräftor ur mina händer. Mimmi är inte lika framåt utan sitter mest och tittar på.

Häxeri

Som ingen kunnat missa så har jag haft ont. Men helt plötsligt igår eftermiddag så släppte det. Jag hade tvättstuga och när det bara var en torktumlare kvar som gick så la jag mig för att vila på värmedynan innan jag gick ner igen. Jag somnade en kort stund och när jag vaknade så kände jag att något hänt. Värken hade släppt! Ungefär samtidigt så var en viss häxa in på bloggen och kommenterade ett tidigare inlägg som jag gjort under dagen. Så här skrev hon: "Å. Måtte du må bättre. Genast." Det där "genast" tog visst skruv. För det blev verkligen som om någon knäppt på en knapp.

Jag gick ner och hämtade upp tvätten, tittade lite på TV och vilade mig i min sköna fåtölj. Fortfarande en värk på normalnivå. Då bestämmer jag mig för att testa att stryka det som behövdes från den rena tvätten. Började med några linnehandukar så jag snabb ska kunna sluta om jag känner det minsta lilla värktendens. Men icke, jag klarade stryka hela tvätten. Och klarade resten av kvällen. Låg på värmedynan för att kunna somna lättare. Har sovit hela natten och vaknat upp till en dag med fortsatt normalvärk.

Nu börjar jag nästan tro på spöken eller riktiga häxor. Är det så att Klimakteriehäxan i hemlighet är en riktigt häxa eller pysslar hon med distanshealing utan att ha sagt något. Jag tror jag ska vända mig till henne i fortsättningen när kroppen säger ifrån. Hon verkar ha magiska tangenter på sin dator.


Sambon tror mer på kombinationen avslappnande medicin och värmedyna. Det är inte lätt veta vad som är rätt eller fel i det här fallet.

Irritationsmoment

Just nu är jag lätt (läs: mycket) irriterad. Sambon har en kompis sedan sina ungkarlsår. Han heter T. T är i och för sig en mycket snäll kille som sällan eller aldrig blir sur eller arg. Men han är rätt tanklös över hur andra människor har det. Ringer telefon hos oss efter kl 22 så vet vi att det är T som ringer. Ofta kan klockan vara både tolv och ett när han ringer och har datorproblem som måste lösas på stört. Då är det panik.

Till varje jul så gjorde han förr en almanacka med bilder på sina barn. Den gav han till sina släktingar i julklapp. En jättefin idé. Det var bara det att när det närmade sig jul så skulle T komma, oftast i sista minuten för planering är inte en av Ts bästa sidor. Då kunde han komma flera dagar i rad och stanna hela dagen och hela kvällen.

Dessutom engagerar han sig i klassfester och liknande och det ska göras inbjudningar och affischer till sånt. Han är perfektionist, så kan man ändra på en pyttegrej så ska man göra det. Själv är han urdålig på allt vad datorer heter, så det är alltid sambon som ska göra dessa projekt åt T.

Idag är han här. Han kom vid tretiden och han är fortfarande kvar nu när klockan är halv ett på natten. Den här gången skulle han rensa bilder från sin dator. Det skulle han göra själv, men ville vara här om något strulade. Då har han suttit och kollat på varenda bild, sambon ska beundra varenda fotbollsspark som Ts pojkar har gjort och berömma ljussättningen med mera, med mera. Nu är bilderna rensade. Men då kom han på att han skulle ljudsätta bilderna. Naturligtvis klarar han inte det själv.

Jag ser inte många såpor men "Bonde söker fru" gillar jag. Jag var klar i tvättstugan till åtta och ville då koppla av i min sköna fåtölj och titta på förälskade bönder. Då ringer Ts telefon stup i kvarten så det är ljud från datorn och han pratar högt i telefon. Helt plötsligt hör jag han säga, att han har svårt att höra vad hans telefonbekant säger för det är en TV som surrar!!! Då blir jag sur. Ska jag inte ens få titta på min egen TV och ha hur högt ljud som helst på. Nu hörde jag ju knappt själv vad bönderna sa. Då blir jag som en trotsig femåring så jag höjde ljudet på TVn och demonstrativt drog jag fram min fåtölj nära TVn för att riktigt visa vad jag tyckte och tänkte.

Inte nog med det så började han helt plötsligt fippla med vår kontroll för han var inte nöjd med bilden! Men då kunde inte sambon tiga längre utan röt: "Vad f-n håller du på med." Jag ser nu att sambon är irriterad och hör det på hans tonfall, men han är ju så snäll att han sällan säger ifrån. Snart ska jag nog dra på mig ett nattlinne (om jag hittar något) och demonstrativt vandra fram och tillbaka.

Talade jag om att T är frånskild?

onsdag 2 december 2009

Kort rapport

Hemsk natt,
trött,
ont,
illamåendet,
yrsel,
medicinering,
tvättstuga,
munnen som ett resignerat streck,
måste orka.

Nu blir det reklam

Ni måste bara kika in hos Helene och titta på hennes vackra smycken. Perfekta som julklappar till alla smyckesälskare. Nu i december så ger hon 10% till alla som köper smycken på webben. Uppger ni dessutom "Cicki" i beställningen så får ni 20%. Det är väl något man inte kan motstå.

tisdag 1 december 2009

Sicken dag

Idag hade vi ett inbokat möte nere på stan. Det är inte ofta vi har det, men naturligtvis så lyckades jag försova oss. Jag hade ställt klockan, men glömt att slå igång den. Min natt har varit hemsk så det var väl därför det hände. Men vi hann i tid i alla fall när vi uteslöt vissa morgonrutiner. De som egentligen är så viktiga för att resten av dagen ska bli bra.

När vi var klara med mötet så råkade vi gå förbi The phonehouse. Jag är ju på jakt efter en ny mobil eftersom min gamla krånglar så. Jag har tittat ut en på Nokias hemsida och ville nu se hur den verkade i verkligheten. Den var bra så vi bad expediten att se vad det skulle kosta att förlänga mitt abonnemang inkl ny telefon. Att köpa den rätt upp och ner är inte att tänka på. Då visade det sig att min abb går ut 23 december, så innan dess kan jag inte göra något. Surt, sa räven.

Men vi gick ju inte tomhänta därifrån ändå. Sambons telefon är också på upphällningen och hans abb gick att förnya nu. Vi gick in för att jag skulle titta på telefon och gick ut därifrån med en ny telefon till sambon. That´s life.

När vi kom hem till vårt lilla centrum så slank vi in på något som heter Handelshuset. Det är en sån där butik som har ALLT. Nästan i alla fall. De har kläder, hushållsgrejer, sängkläder, småmattor, leksaker plus lite till. Som sagt var, så har de nästan allt. Där köpte vi en liten glaskonservburk som jag ska ha surdeg i och så köpte vi en margarinbytta. Vi har haft en i flera år och den är så himla praktisk. Den är för kilospaket och så har den graderingar så man vet hur mycket man behöver ta. Botten hade spruckit på den gamla. Jag har letat en ny på Coop, Åhléns och andra tänkbara ställen, men inte hittat någon. Men Handelshuset hade. Det är även där jag köper världens bästa trosor. Så de har verkligen allt.

Det är fortsatt ont här. Jag funderar på om jag har en muskelinflammation för vänster arm är nästan obrukbar. Den är avdomnad och känns svullen, fast den inte är det. Det börjar vid axeln och sprider sig i hela armen. Och så är det den förbaskade ryggen. Idag grät jag en skvätt för att det gör så ont. Det känns totalt onödigt att gå till doktorn. Vad kan han göra? Jag har ju alla medikamenterna hemma redan. Jag tål inte Voltaren och annat inflammationshämmande som innehåller acetylsalisyra. Annars är det väl något sånt jag skulle behöva. Det får bli Tramadol och Alvedon var sjätte timme, fast jag egentligen inte vill ha det så. Jag är så less på denna värk.

måndag 30 november 2009

Ont igen

Jag ropade tydligen hej alldeles för tidigt när jag gladde mig åt att jag var tillbaka på normalvärkstadiet. Igårkväll började det om igen och idag har det varit hemskt. Jag gissar att det var bärande av advents-och jullådor som satte igång det igen. Gissningsvis så är min kropp fortfarande lättretlig om jag gör något extra. När jag hade adventat klart så gav jag mig ju på att pula in lådorna i klädkammaren, vilket inte var det lättaste. Vi tog ju ner även jullådorna nu när vi hade tillgång till nyckeln. Jag hoppas det släpper snart för jag är sugen att dra igång och sy necessärer och annat smått och gott som kanske kan locka till julklappsköp.

söndag 29 november 2009

Middagsmat

Ikväll var det min tur att laga mat. Jag hade planerat att göra kycklinglår med potatisgratäng. Jag hade sett att några morötter hade börjat bli dåliga så jag tänkte att jag har i dem i gratängen. När jag skalat och rivit potatis och morötter så tyckte jag det såg lite lite ut. Jag orkade inte skala mer så jag tog fram lite broccoli från frysen och petade ner. Jag saltade och hade på riven ost. Jag uteslöt vitlöken som jag alltid annars har i potatisgratäng. Var rädd för att den skulle dominera över de andra smakerna.

Det blev kanongott. Det är då inte sista gången jag blandar ihop så här till en gratäng. Rekommenderas verkligen.

Hemsidan

Nu är hemsidan uppdaterad med lite nya produkter. Dessutom rear jag ut en del saker. Inklusive julsaker som är kvar sedan förra året.

Titta gärna in och se om du hittar något kul.

Badrumsförvaring

När jag för ett tag sedan sydde och visade upp förslag till badrumsförvaringar, så kom det en beställning på den ena modellen. Fast köparen ville helst ha med lock. Nu är den klar.

Om man får säga det själv, så tycker jag att den blev väldigt snygg. Lite pysslig att göra, men det kommer helt klart att finnas fler sådana här i sortimentet så småningom.

Det är kul att sådana här lite äldre modeller kommer i ropet igen. Vi hade en liknande modell hemma, när jag var barn, som satt på insidan av garderoben. Den hade vi skor i.

Normalvärk igen

Äntligen verkar jag vara tillbaka på ruta ett, det vill säga, vara tillbaka på min vanliga värknivå. Igårkväll var det första kvällen som jag gick och la mig utan den gräsliga värken. Det kändes bra. Jag var rädd ett tag att jag gått in i ett nytt skov. Det vill jag absolut inte. Det räcker så bra som det är.

Julångesten börjar

Jag har på senare år fått ett mycket konstigt och jobbigt förhållande till julen. Nu när det börjar dra igång, så blir jag på något vis väldigt anti-jul. Fast egentligen älskar jag julen. Jag skulle vilja fira jul som vi gjorde när jag var barn och vi var hos farmor och hela pappas släkt. Det var lekar och ringdans och en jättegran med hur mycket julklappar som helst. Det är klart att jag vet att det är en barndröm, men det hindrar inte att jag längtar tillbaka till känslan.

Så småningom växte man ju upp och fick egna barn. Då började det bli jobbigt med julen. Det var ett krigande mellan släkterna om hos vem vi skulle fira. Vi valde att vara diplomatiska och fira vartannat år hos min mamma och vartannat år hos barnens farmor och farfar. Ofta jobbade jag på julafton. Det är så när man jobbar i livsmedelsbutik. Och det är vansinnigt roligt att jobba i butik på julafton. Alla är glada och allt är så lättsamt.

Jag var en sådan mamma och husmor som gjorde allt till jul. Hela huset städades från golv till tak, sju sorters kakor bakades, flera sorters bullar, vörtlimpor, hemgjord leverpastej, inlagd sill, hemgjord senap. Allt gjorde jag själv. Så skulle en duktig husmor vara i mitt gifta liv. En kopia av min svärmor.

Numera vill jag nästan inte fira jul. Mycket har det att göra med min skilsmässa. Jag har inte firat jul med mina barn sedan -96. Det var vår sista jul tillsammans. Julen -97 firade jag hos min syster, där min svåger fyllnade till mer och mer ju senare det blev på julafton. På juldagen kom mina barn och hälsade på och vi satt uppradade i soffan och kunde knappt prata med varandra. De nästan hatade mig för att jag hade flyttat, samtidigt som de förstod varför.

Julafton -98 satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Jag hade firat jul i förväg med mina barn. Jag hade fått låna en lägenhet där jag kunde duka upp ett julbord och ha julklappsutdelning, precis som när de var små. Tack Hemköp för att ni hade så mycket god och färdiglagad julmat. Julen -99 firade jag med några andra singelmammor. Jag åkte upp till Sundsvall i trettonhelgen och firade någon sorts jul med mina barn i efterskott.

Bara någon vecka efter trettonhelgen träffade jag sambon och sedan dess har inget varit sig likt. Men saknaden efter barnen finns där, som en ständig gråtknut i magen. De har hittills valt att fira jul hos sin farmor och farfar. Sonen har ju sin damp och måste ha allt som det alltid varit för att fungera. Dottern har ofta jobbat julafton eller juldag, vilket har ställt till det. Även om hon då och då sagt att hon vill att vi ska fira jul ihop.

Andra julen med sambon höll på att gå alldeles i stöpet. Då hade vi till Lucia fått akut åka ner till södra Danmark för att hämta bonussonen. Han blev plötsligt hemlös, så vi hämtade honom för att han skulle bo hos oss. Vi hade bilen fullpackad med hans grejer. Det var kläder, stereo, cykel och allt annat som en sextonåring värdesätter i livet.

Söder om Köpenhamn började bilen krångla! Sambon förstod inte vad det var för fel. Något med bensin till motorn som krånglade, trodde han. Första funderingen var att vi höll på att få soppatorsk, men så enkelt var det inte. Vi tog oss till Köpenhamn, vilket kändes betryggande. Nu var vi i alla fall i en stad. Men det var en sen fredagkväll i utlandet. Malmö hägrade.

Vi bet ihop och bad en bön till alla gudar som finns, att vi skulle ta oss över Öresundsbron. Var vi bara i Sverige kunde vi begära bärgning och allt kändes lättare. Gud hörde bön och vi hamnade i Malmö. Vi till och med hittade till Bilia. Därifrån ringde vi goda vänner i Blekinge som ställde upp mitt i natten och hämtade oss. Vi fick bärgning in på Bilias område. Vännerna kom och där stuvade vi in allt värdefullt som vi inte vågade lämna kvar i bilen, även om den var inlåst bakom gallergrindar.

Man blir lycklig när man tänker på vänner som ställer upp så. Mitt i sin egen julbrådska så öppnade de upp sitt hem för oss. Vi blev kvar i fem dagar innan Volvo hade fått ordning på vår bil. Då var det ändå provisoriskt lagat. Vilket de snorkigt upplyste oss om, att de inte garanterade att vi skulle ta oss hem. Det fick vi göra på eget ansvar.

Vi tog oss hem, med en mycket ledsen son. Han var hemlös och allt hände på en gång. Den julen lärde jag mig att det blir jul trots att man inte hunnit förbereda ett endaste dugg. Det var ingenting bakat och eller inlagt och ändå blev det jul. Prio ett låg på att försöka hålla humöret uppe på den ledsna bonussonen.

Jag har fortfarande julångest och hoppas att någon gång mer i livet ska jag får fira julen tillsammans med mina barn och kanske även barnbarn.