lördag 12 december 2009

Inget julpyssel här

Det känns som att jag är den enda som inte pysslar något inför julen. Jag vet inte varför jag inte gör det. Har helt enkelt ingen lust. Vi har tvättat mattor. Det behövdes efter Tottes sista veckor. Men det är också allt. Jag syr. Kanske det blir en och annan julklapp. Vi får se.

Det blir jul ändå, oavsett om jag lägger ner en massa energi eller inte. På något vis så känns det som att jag är en dålig husmor. Fast jag mår bäst av att strunta i alla förberedelser. Så då gör jag det.

Åter till symaskinen.

fredag 11 december 2009

Calle Calle Calle

Ni vet väl vem ni ska rösta på ikväll?

Vad är fel?

Min statistik har gått ner något enormt de två senaste veckorna. Jag har tappat mer än hälften av mina läsare. Vill ingen läsa vad jag skriver längre eller vad är det för fel? Skrämde jag bort många när jag mådde så dåligt och hade så ont? Vad gör jag för fel?

Visst skriver jag mycket för min egen skull men det känns ju ändå bättre att någon vill läsa det man skriver. Det här måste jag fundera på.

torsdag 10 december 2009

Necessär/sminkväska

Nu har jag sytt en lite annan modell av en större necessär/sminkväska. Jag har köpt ett bra mönster av Lizz@an. Jag är nöjd med modellen så det kommer att bli fler varianter uppsydda.



Denna är sydd i ett lite glansigt bomullstyg. Det är syntetvadd som mellanlägg. Storleken är ca 23x12x11 cm.





Invändigt är den fodrad med ett tunnare bomullstyg. Det är fickor i olika storlekar efter sidorna.

Den finns upplagd på hemsidan.

tisdag 8 december 2009

Totte står modell

Käraste bloggvännen Christina jobbar ju som illustratör. Här har Totte fått stå modell till en av hennes bilder. Jag är helt övertygad om att Totte är jättestolt att få blivit "filmstjärna" så här på äldre dagar. Husse och Matte är i alla fall väldigt stolta. Kan man kalla det för modersstolthet, tro?


Jag har löfte av Christina att få använda bilden.

måndag 7 december 2009

Eremiten inom mig

Jag tror jag ska bli eremit i nästa liv. Jag klarar inte sociala kontakter längre. I alla fall inte om de inte är planerade långt i förväg, så jag kan ställa om mig i tid. Och att jag får en chans att gå undan då och då. Jag klarar två timmar, men inte mer. Det är därför mina luncher med mina fibrovänner fungerar så bra. De är likadana som jag så våra möten blir inte så långa.

Vi hade besök av bonusdottern, svärsonen och världens vackraste Melina. Ett kärt besök. Men jag blir helt knäckt efteråt. Det pratas mycket så jag blir helt slut i huvudet. Dessutom pratar Ali fortfarande väldigt lite svenska så en del av konversationen sker på engelska. Det kör slut på min koncentration totalt.

Sedan kommer det här som jag upplever som krav, vilken mat det ska vara på julbordet. Du gör väl det och det, för det gör du så gott, heter det. Vänliga ord och tankar som för mig blir till en massa krav. Dessutom fick vi igår veta att vi blir en till på julafton, en släkting till Ali som är i Sverige på besök. Det känns absolut inte bra för mig. Jag som helst vill vara ensam med sambon på jul. Samtidigt känner jag mig som en bov som inte vill öppna min dörr för en extra person som behöver lite gemenskap och mänsklig värme. Naturligtvis kommer vi att välkomna den extra personen, annars är man elak.

Igår hade jag tänkt att försöka återta kontrollen av delar av mitt liv genom att göra undan sånt som behövdes och som jag ville göra för att må bra i själen. Jag hann göra julköttbullar och sy yttepytte lite. Jag behöver sy mycket nu eftersom det låg nere i fyra veckors tid, när jag hade sådan värk efter dopet. Jag måste få in pengar så vi kan reparera bilen någon gång. Nu vet jag inte hur jag ska hinna med det.

Jag var så stressad när jag gick och la mig, så kroppen var som en sprättbåge och jag kunde inte varva ner. Jag sprang om och om igen på toaletten för att kissa några droppar åt gången. Jag blir sån när jag blir stressad. Nervös blåsa, är den medicinska termen. Trots att jag försökte med både värmedyna och insomningstabletter så tog det lång tid innan jag kunde somna.

Jag känner mig asocial och elak som inte klarar av normal social kontakt. Man läser på bloggarna om hur folk går och fikar och har gäster och åker och hälsar på och en massa annat trevligt. Så var jag i mitt friska liv. Till och med manisk social till en viss del. När jag mådde som sämst, klarade jag inte av att vara ensam. Då kröp det i mig. Tänk hur livet kan pendla från den ena ytterligheten till den andra. Jag är nog en konstig typ!

söndag 6 december 2009

Elvis är ensam

Elvis känner sig helt klart ensam nu sedan Totte försvann. Han är med oss hela tiden, vill både ha och dela med sig av sin kärlek. Han går runt och nosar för det finns ju fortfarande dofter efter Totte kvar. Kattburen står kvar i hallen. Efter att nosat ordentligt både inuti och utanpå den så la han sig i den igår.

Totte och Elvis har aldrig varit speciellt goda vänner. Mimmi fanns ju mellan dem och fick dem att konkurrera. Sedan har Elvis väldigt tydligt markerat det sista året att nu tycker han att det är dags att det är han som blir herre på täppan. Precis som hos de vilda djuren där en ung hanne tar över och motar bort den äldre hannen. Elvis har sökt slagsmål, medan Totte har fräst för att visa att han tänker inte lämna ifrån sig ledarrollen.

Nu när Totte är borta så blev det tydligen knepigt för Elvis. Hur förklarar man för en katt att hans vän/motståndare inte finns längre?

Så här få djur har vi aldrig haft. Men vi har bestämt att det ska få vara så här ett tag nu, så vi får känna efter. Sedan får vi se.