Det diskuteras pension och skräcken för det orangea kuvertet inne hos den här
bloggmadamen. De flesta kommer att få mycket mindre i plånboken än när man jobbar. Det är inget konstigt med det. Det jag reagerar över är att man är så penningfixerad. Det är som att lyckan sitter i pengarna. På ett sätt kan jag hålla med, men det är inte lyckan som sitter i pengarna, det är friheten.
Om man nu får mycket mindre i plånboken efter pension så kan man leva ett bra liv i alla fall. Ofrivilligt hamnade jag i pensionssystemet redan vid femtioett års ålder. Det var inget jag hade förutsett så min beredskap var dålig. Jag hade naturligtvis trott att jag skulle kunna arbeta tio-femton år till. Men så ville inte livet att det skulle bli.
Vad gör man då? Jo, det är bara att finna sig i det oundvikliga. Jag var ledsen och deprimerad en lång tid efter det. Inte för det minskade pennininflödet, utan för att inte längre fylla en roll i samhället.
Jag kanske är en konstig människa, men pengar har för det mesta haft en underordnad betydelse för mig. Jag var hemma med barnen när de var små. Sonen hade aldrig klarat att gå på ett dagis. Jag jobbade halvtid i många år för att få så mycket tid som möjligt till mina barn. Vi fick ett vårdnadsbidrag för sonen. På den tiden var det inte pensionsgrundande, som det tack och lov är numera.
Jag visste att jag skulle få en låg pension den dagen det var dags. Just på grund av mina livsval när barnen var små. Men då hade jag som sagt var räknat med att jobba ett antal år till. Så nu sitter jag här. Livet har inte gått under för det. Jag känner att jag trots dålig ekonomi ändå är en rätt lycklig människa. Skulle jag tänka annorlunda kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö på en gång.
Visst har jag drömmar. Det har väl alla oavsett bra eller dålig ekonomi. Jag skulle gärna vilja resa om jag kunde. Fast visst kan jag resa. Upp till Sundsvall om en vecka. För mig gäller det att tänka positivt. Jag har satt en ära i att klara av det här.
Livet består inte i hur mycket man kan shoppa loss. När man är hemma så behöver man inte så mycket varierande kläder t ex. Så det kontot krymper automatiskt. Man kan lägga ner mer tid på matlagningen och sänka matkontot betydligt. Likaså har man tid att baka när man är pensionär. De flesta prylar har man sedan tidigare för de köpte man in när man jobbade. Så prylkontot behöver inte heller vara så högt. Bor man i Stockholmsområdet kan man gå gratis på många museer om man väljer att gå på vardagar. Det har man möjlighet till när man inte jobbar. Man kan även gå gratis och vara publik på vissa TV-inspelningar om man bor så till. Det gäller bara att lära sig se möjligheterna istället för svårigheterna. Man kanske inte har råd att gå på café med sina väninnor. Men man kan ses hemma hos varandra istället. Det är billigare. Man kan byta tidningar och böcker med varandra. Det finns hur många tips som helst, bara man lär sig se dem.
Jag kan förstå att man vill ha ett så bra pensionärsliv som möjligt, medan man har tid och ork. Det vill jag också. Det jag vill säga är att har man inte den möjligheten så går inte livet under i alla fall. Lär man sig att tänka positivt så kan det till och med bli rätt bra. Men om man går och grämer sig och känner sig olyckligt lottad och orättvist behandlad, då blir livet därefter också. Då kan man lika gärna gräva ner sig.