tisdag 9 mars 2010

Bloggpaus tills på söndag

Jag har bestämt mig för att ta en bloggpaus medan vi är borta. Jag är inte överens med dotterns dator. Vår bärbara är så seg att jag blir vansinnig, Så för att inte få ett utbrott eller höja blodtrycket så väljer jag att vara datorfri tills på söndag när vi är hemma igen.

Under tiden kan jag ju retas med att jag loppisfyndat, Vinterjacka 19:-, handarbetstidning 2:- osv. Jag har fått böcker av dottern så jag funderar redan på hur vi ska ta oss hem.

Återkommer om ett antal dagar.

måndag 8 mars 2010

Nått resmålet

Nu är vi på plats. Resan gick helt perfekt. Allt gick som på räls....*fniss*

Smolket i bägaren var en försäljare på Centralen som inte förstod ett NEJ. Han försökte sälja el till mig men var så påträngande att jag höll på att få "spunk".

Ska jag sitta vid den här datorn mycket så lär det inte bli många inlägg. Det är dotterns bärbara. Har jag tur så får sambon igång deras stationära. Jag och bärbart funkar inte så bra ihop om jag inte får använda vår egen med riktig mus.

Imorgon är det Erikshjälpens loppis som gäller. De brukar ha mycket att erbjuda.

En underbar liten historia



Jag fick den här historien med min mail idag. Den är så ljuvlig att jag måste dela med mig av den.

This is one of the kindest things you may ever see.
It is not known who replied, but there is a beautiful person working in the dead letter office
of the US postal service.

Our 14 year old dog, Abbey, died last month. The day after she died, my 4 year old daughter Meredith was crying and talking about how much she missed Abbey.. She asked if we could write a letter to God so that when Abbey got to heaven, God would recognize her. I told her that I thought we could so she dictated these words:

Dear God,
Will you please take care of my dog? She died yesterday and is with you in heaven. I miss her very much. I am happy that you let me have her as my dog even though she got sick.
I hope you will play with her. She likes to play with balls and to swim. I am sending a picture of her so when you see her You will know that she is my dog. I really miss her.
Love, Meredith

We put the letter in an envelope with a picture of Abbey and Meredith and addressed it to God/Heaven. We put our return address on it. Then Meredith pasted several stamps on the front of the envelope because she said it would take lots of stamps to get the letter all the way to heaven. That afternoon she dropped it into the letter box at the post office. A few days later, she asked if God had gotten the letter yet. I told her that I thought He had.

Yesterday, there was a package wrapped in gold paper on our front porch addressed, 'To Meredith' in an unfamiliar hand. Meredith opened it... Inside was a book by Mr. Rogers called, 'When a Pet Dies..' Taped to the inside front cover was the letter we had written to God in its opened envelope. On the opposite page was the picture of Abbey &Meredith and this note:


Dear Meredith,
Abbey arrived safely in heaven.
Having the picture was a big help. I recognized Abbey right away.
Abbey isn't sick anymore. Her spirit is here with me just like it stays in your heart. Abbey loved being your dog. Since we don't need our bodies in heaven, I don't have any pockets to keep your picture in, so I am sending it back to you in this little book for you to keep and have something to remember Abbey by..
Thank you for the beautiful letter and thank your mother for helping you write it and sending it to me. What a wonderful mother you have. I picked her especially for you.
I send my blessings every day and remember that I love you very much.
By the way, I'm easy to find, I am wherever there is love.

Love,
God

söndag 7 mars 2010

Ett reseminne med stress

Nu när jag skrivit om min stresskänslighet i nuvarande liv så kanske jag ska berätta en liten historia om hur det kunde vara när jag var som mest i "hetluften".

Jag hade arbetat en vecka på ett ungdomsläger uppe i Ramsele i mitt älskade Västernorrland. Det var ett läger med ungdomar som var i riskzonen så mycket mental energi hade gått åt. Jag skulle direkt vidare till en föreläsning i Stockholm så jag skulle flyga från Kramfors ner till Arlanda. För den som inte vet så är det på rätt smala och krokiga vägar man åker mellan Ramsele och Kramfors. Det är även ganska långt. Kanske femton mil. Jag har dålig koll numera.

Några av de andra lägerledarna skulle köra mig. Vi kom i väg sent för det var något som trasslade i sista minuten. Men vi tyckte vi skulle hinna ändå. Fast då hade vi inte räknat med vägarbete efter vägen. Så vi såg hur minuterna tickade på och klockan närmade sig avgångstid. Jag fick inte missa det här planet om jag skulle ta mig fram i tid.

Killen som körde stod på allt vad den gamla Ford Transiten orkade. Några minuter innan avgång svänger vi in på infarten till flygplatsen. Jag kastar mig ur bilen med resväskan i handen. Vid gaten stod det en sur "muppa" och svarade mig att gaten stängt. Jag såg planet utanför med dörrarna öppna så jag började argumentera. Men hon var stenhård. Jag kom för sent!!!

Men till slut så gav hon med sig, med en attityd om att jag skulle vara henne evigt tacksam för detta. När jag går ombord på planet så ber jag flygvärdinnan om ursäkt. Hon bara log glatt och sa att det var inget problem. De var ändå inte färdiga för att lyfta ännu.

Till saken hör att jag var den enda som klev på i Kramfors. Så vad "muppan" i gaten menade vet jag inte. Hon kanske behövde känna sig lite betydelsefull.....:-)

Det här var bara en av flera gånger när jag höll på att missa plan. Jag har även fått "standby-passagerare" att kliva av för att jag kommit i sista minuten. Sådana gånger får man "onda ögat".

Det är kanske inte konstigt att man stresskänslighet numera är på hög nivå. Stresståligheten har fått jobbat hårt och har numera abdikerat till förmån för stresskänsligheten.

Stresskänsla

Ibland märker jag väldigt väl hur stresskänslig jag blivit sedan jag blev sjuk. Imorgon ska vi åka med ett tåg som går från Stockholms Central 16.28. Jag vet att det inte är några problem att hinna med det. Ändå är jag stressad idag över att ha en tid att passa. Det tokiga är att jag blir handlingsförlamad av det så istället för att vrålpacka har jag inte ens tagit fram resväskorna. När vi haft bilen så har jag inte brytt mig på samma sätt. För då kan man åka när man är klar.

I mitt förra, friska liv så hade jag i sista minuten slängt ner lite lagom med kläder i en resväska. Haft klockan i hand och sett till att jag varit vid tågen två minuter innan det skulle gå. Kallt räknat med att jag skulle hinna oavsett vad som hänt. Men det ligger som sagt var eoner mellan mitt förra liv och det nuvarande.

Nu ska jag i alla fall ta fram väskorna så får vi se vad det blir av det hela.