fredag 3 september 2010

Dagarna går

Just nu rullar dagarna på här i en jämn lunk. Det finns inget speciellt att skriva om, men det känns väldigt bra att det är det där stilla lunket. Vi har haft nog av omvälvande kriser.

Sambon har kommit igång med sin träning och trivs bra med det. Han tränar två gånger i veckan och har nu gjort det i tre veckors tid. Jag ser att han blir gladare och piggare för varje dag som går. Det gör även mig pigg och glad.

Igår började min vattengympa så nu är hösten igång på allvar. Jag syr som vanligt. Just nu varvar jag mellan två dockor och lite andra saker som ska ut på hemsidan. Bilder kommer.

Som sagt var så tuffar vi på i ett sakta mak och det känns så himla bra. Det stora äventyret idag blir en tur till Willys. Det kan vara nog så äventyrligt med extrapriser och kundvagnskrockar.

tisdag 31 augusti 2010

Pappadag

Idag har vi haft en heldag inne i Stockholm med min pappa. Vi har ju länge planerat att se Riddarholmskyrkan. Det har varit ett önskemål från pappa och eftersom varken jag eller sambon varit där, så passade det oss utmärkt. Vi skulle gjort det för en vecka sedan, men vi sköt fram det på grund av regnvarning. Det var tur för idag var det ett underbart väder.

Pappa har enormt stora historiekunskaper. Kopplar man ihop det med sambons kunskaper så slår de det mesta. Så vi vandrade runt, tittade på kistor, gravkor och adelssköldar i massor. Jag är ju också en historienörd (dock ej så kunnig) så det var bara att supa i sig kunskaperna.

Efter kyrkotitten så vandrade vi mot Gamla Stan. Det blev lunch på Cattelin. Vi vandrade sedan upp till Stortorget, eftersom jag ville gå på Stadsmissionens loppis. Vi gick vidare till Livrustkammaren, där vi tillbringade resten av eftermiddagen.

På slutet i Livrustkammaren orkade inte pappa gå längre, så han gick ut och satte sig medan jag och sambon vandrade vidare bland alla vackra dräkter. När vi skulle leta reda på faderskapet så frågar en av de anställda om vi letade efter en äldre herre. Han satt ute på en bänk utanför där han sagt att han skulle vänta på ungdomarna. Det blev ju lite skratt eftersom "ungdomarna" var i övre medelåldern. Men är man åttio år och ute med sin dotter så är hon väl ungdom i sin fars ögon även om hon passerat sextio-strecket.....:-)

Även om vi inte köpte något på loppisen så blev det lite gratisloppis. Pappa hade packat en kasse med en blå glasservis som jag fick. Den köpte jag till mamma E för många år sedan. Nu har den flyttat hem till oss. Problemet är bara vart jag ska göra av den. Men det löser sig nog på ett eller annat sätt.

söndag 29 augusti 2010

Festival och fläskläpp

Den här helgen har det varit festival i stan. Det var mycket bra artister, så sambon och jag bestämde oss för att göra stan osäker. Vi packade en fikakorg och drog iväg.

De vi helst ville lyssna på var Sven Zetterberg och hans bluesband. Han är en av den lilla stadens söner, men pendlar mycket mellan USA och Sverige idag. Han har spelat med de stora bluesartisterna både i USA och Sverige. Efter det skulle ytterligare två lokala artister uppträda. Det var Göran Wiklund och Jonas Holmberg som den här kvällen hyllade Motown och annan svart musik.

Ju senare på kvällen ju finare gäster brukar man ju säga så kvällen fortsatte med Nanne Grönwall och Amy Diamond. Vilka yrväder de var bägge två och sådant ös. Det var ju en kombination man inte kunnat tänka sig, men den stämde perfekt. De gav allt, bägge två. Där hade vi tänkt ge upp, men hur det blev så kände vi att vi orkade mer. Så kvällen avslutades med Brolle. Han var också helt fantastisk. Vi hade även träffat några goda vänner som också var där.

Det blev en toppenkväll. Vi åkte ner klockan sex. och var inte hemma igen förrän klockan var över ett. Man brukar ju säga att inget kalas utan kras. Det här blev en festival med fläskläpp. Mellan Nanne/Amy och Brolle behövde jag göra ett toabesök. Jag ville inte gå på en bajamaja så vi bestämde oss för att testa att gå till McDonalds. Helt plötsligt dyker jag på öronen. Jag hade snubblat på en grov elkabel. Två ungdomar rusar fram och undrar om de kan hjälpa till. Heder till dem. Sambon ser förskräckt ut. Vi säger till ungdomarna att det gick bra och jag reser på mig. Det kändes enormt pinsamt för jag tyckte det var "fyllkärringvarning" att ramla så där raklång. Jag ville skrika rätt ut att det starkaste jag druckit var svart kaffe.

Jag blev också rädd för att jag skadat tänderna. Jag hade nämligen slagit i ansiktet. Men jag hade nog änglavakt, för de enda bestående men jag har idag är att jag är sönderskrapad på ett knä, skrapsår på näsan och en liten fläskläpp. Höger lillfinger gör ont men är varken brutet eller stukat, bara ömt. Jag fick nog en chock för jag mådde dåligt resten av kvällen. Jag frös och skakade och kände mig alldeles darrig. Man känner att man varit ut och roat sig, kan man säga.