Oj, en smörsångare

Snälla, kan ingen se till att vi slipper denna hemska Andreas Weise i Idol. Visst, han kan sjunga. Men pianobaren på Grand borde passa bättre.

Alla de andra idolerna är så himla bra. Bara inte denna bratt från Stureplan.

Borttappad bank

Häromdagen sålde vi våra gamla vinterdäck. Det innebar att vi nu hade en större summa kontanter liggandes hemma. De skulle sättas in på banken för att betala min restskatt med. Detta på grund av att det funkar inte längre att gå till Skattekontoret och betala sin restskatt kontant.

Jag har Handelsbanken som bank. Det har jag haft nästan hela livet och tycker inte det finns någon anledning att byta. Fast idag var det nära. Så här var det:

Vi skulle åka och handla. Då tänkte vi ta en sväng ner på stan så jag skulle kunna kila in på banken och sätta in pengarna. Jag stegar iväg mot banken, medan sambon sitter kvar i bilen för att vi ska slippa krångla med parkeringsplats. När jag kommer fram till min bank så är den borta!!! Det sitter stora, vita pappersskynken i fönstren där man talar om att man håller på att bygga om!

Många tankar kretsar i skallen på mig och jag tittar mig omkring för att se om jag kan hitta min bank någonstans. Nej, ingen blå skylt som det står Handelsbanken på, så långt ögat kan nå.

Då får jag syn på sambons bank som är SE Banken. Jamen, då kan jag ju sätta in pengarna på hans konto. Så jag går in på den banken och ska försöka sätta in pengar. Det är bara det att de numera sköter alla insättningar och uttag via maskiner. Då måste man ha ett konto med kort, vilket jag inte hade. Sambon har, men han satt ju kvar i bilen.

Nu var jag färdig att ge upp och strunta i hela projektet. Jag går ut på gågatan och ser nog väldigt förvirrad ut. Då klickar det till i hjärnkontoret. Jag vet plötsligt vart Handelsbanken flyttat. Dessutom var det länge sedan de gjorde det. Sedan ett år tillbaka, minst. Jag kilade hastigt iväg dit och allt fixade sig på bästa sätt.

Så kan det gå när man är van att fixa de flesta bankärenden via datorn. Undrar om man snart kan sätta in pengar också via burken. Stoppa in pengarna i ett hål som ser till att pengarna transformeras över till banken. Då kan man stänga alla bankkontor och slippa alla bankrån. Vilken bra idé!

Veckoslutskurs

Nu har jag bestämt att vi ska ha kurs här hemma i helgen. Den heter "Hur man bäst och enklast förpackar saker som ska till sopstationen". Den ska bland annat innehålla praktiska övningar om hur man viker ihop mjölkförpackningar så de kan packas ordentligt i tomma flingkartonger. Kursen avslutas med en vandring till sopstationen där vi lämnar ifrån oss allt kursmaterial.

En man, väldigt nära mig, behöver gå den kursen!

Uppdatering: Intresset för kursen är så stort, att jag väljer att även anordna en distanskurs. Passar bra för de som bor en bit ifrån den nuvarande studieorten.

Övermotionerad

Idag har jag fått motion så det står härliga till. Promenad fram och tillbaka till vårdcentralen. Promenad till vattengympa. En timmes gympapass. Promenad hem från vattengympan. Promenad fram och tillbaka till badet för att hämta den kvarglömda hårborsten.

Det här livet kan aldrig vara nyttigt. Nu sätter jag mig vid symaskinen istället, för att återställa ordningen i kroppen. Där stannar jag tills någon serverar mig middag *riktar en sträng och krävande blick mot sambon*

Tidsproblem

Jag har varit på provtagning på VC. Har efter det väldig hjärtklappning, så jag har varit tvungen att vila en stund.

Inspirationen är på extremt hög nivå. Har tänkt ut en handarbetsväskmodell som jag vill börja med. Den ska världens bästa granne få, som tack för att hon är just världens bästa granne.

Men först vill jag göra klar en handväska åt mig själv. Den har jag längtat länge efter.

Vattengympa klockan fem!

Undrar hur jag ska få ihop den här dagen? Skulle inte ha något emot att få några extra timmar till på dygnet.

Vuxenpoäng?

Jag håller på att bli en ordentlig människa. Det är kanske dags när man passerat sextiostrecket. Vad gör jag då för att bli ordentlig? Jo, jag försöker skapa någon form av mönstersamling. När jag började sy väskor och annat, så gjorde jag lite som jag tyckte. Det är ju inget fel i det, för det är ju så design skapas.

Men så fick jag favoritmodeller som man ville ha om och om igen av. Ibland satt jag som ett levande frågetecken och undrade hur jag gjort för att få till just den där modellen. Då började jag skriva ner mått och lite stolpar i ett kollegieblock. Nu är det så att när jag har bråttom då har jag en nästan oläslig handstil. Så efter ett tag satt jag där igen med gapande mun. Fast nu undrade jag mer vad det stod och vad jag menat.

Nu kommer vi till det ordentliga. Nu fotograferar jag moment och skriver ut riktiga mönster i Word. Alltså inte ritade mönster utan mönsteranteckningar. Väldig noggranna anteckningar så att det ska bli helt begripligt och läsligt.

Jag är rätt imponerad själv. Det får jag ju säga i min egen blogg.

Melinas byxor

De här byxorna sydde jag till Melina i julklapp. Då var de alldeles för stora. Nu har vackraste tjejen vuxit i dem. Det är en gammal, men väldigt praktisk modell.

Hon är värre än Snabbe Ville nu för tiden. Hon hinner vara med på tjugo ställen samtidigt......:-)

Snart 3 år

Vi har letat vinterdäck på Blocket i några veckor. Fram tills igår så var vi hela tiden för sent ute. Men igår nappade det. Vi skulle norr om Stockholm för att hämta dem. Då fick jag en av mina ljusa idéer, att där i krokarna bor ju numera käraste Spader Madame. Vi som pratat om att träffas när hon flyttat från landet in närmare storstan. Så det gick från tanke till handling. Jag mailar Spader och frågar om de vill ha fikafrämmande. Det ville de, så telefonnummer byttes och det blev ett samtal om hur vi skulle åka.

Vi köpte däcken och tuffade vidare mot Spader och Esset. Det var så fantastiskt att äntligen få träffa henne. Vi kom fram till att vi läst varandras bloggar i nästan tre år. Då känns det som att man känner varandra rätt väl. Så det var inget konstigt alls att ses. Vi ville aldrig sluta prata. Sambon trivdes också och Esset verkade också ha trevligt. Det är ju kul om våra respektive också trivs med denna kontakt. Då blir allt lättare att ses i fortsättningen. Så nu måste vi bara fortsätta att träffas.

Det är lustigt det här med vilka bloggar man läser. En del fastnar man aldrig för, andra fastnar man hos ett tag, ibland fortsätter man för man känner sig hemma, eller så slutar man läsa dem för att det känns inte tillräckligt intressant och engagerande. Andra fastnar man hos direkt och känner sig hemma hos på en gång. Det är dem man känner att man vill träffa i verkligheten också.

När vi var på väg till Spader så började jag fundera över hur länge jag bloggat. Om en vecka är det exakt tre år sedan. Tre år som bara rusat iväg och som gjort bloggen och alla bloggvänner till en del av mitt liv. Det känns fantastiskt.

Positivt tänk kontra döden.

Som jag skrivit om tidigare så har det tillkommit en del krämpor i min kropp. Det är hjärtat som ska undersökas mer och jag håller just nu på att prova mig fram till rätt medicindos mot sköldkörtelbesvär.

Det som stört mig mest i detta förlopp är att jag tidigare sett mig som en väldigt frisk person, förutom fibrovärken och andra nackdelar med fibromyalgin. Det har jag levt med så länge så det är saker jag inte bryr mig så mycket om. Jag äter mina mediciner och försöker sköta mig så gott det går. För övrigt har jag varit jättefrisk. Tills för några veckor sedan. Eller inte!

För egentligen känner jag mig rätt frisk nu också. Lite mer oroad kanske, men mest störd över att jag behöver kila till vårdcentralen stup i kvarten för provtagning, plus att medicinintaget ökat.

Idag beklagade jag mig för en kär vän på Facebook. Hon gav mig några kloka ord. Att det är positivt att tänka att jag är frisk, trots mina krämpor. Hon tyckte att det är min styrka. Och hon har nog rätt. Det är så det är. En styrka.

Jag känner igen det ifrån pappa, som vid åttio års ålder planerar för framtiden, vad han ska göra kommande år t ex. Som dessutom är ungdomlig nog att gå med på Fejan, bara för att det är kul att lära sig något nytt. Farmor var likadan. In i det sista planerade hon för framtiden. Hon till och med planerade sin begravning med ett glatt leende.

Det har inte gått att undvika att tänka på döden de här veckorna som har gått. Mamma var sextiosju år, när hon dog i en kraftig hjärtattack. Snart är jag också där, åldersmässigt. Det gör att tankarna vandrar lite konstiga vägar. Jag har i alla fall kommit fram till att jag är inte rädd för att dö. Jag har bara inte lust att göra det än på länge. Vilket slöseri, när det finns så mycket kvar att upptäcka och njuta av. Så jag har bestämt mig. Här ska det minsann inte dös någon för tidig död. Den där gubben med lien får gå någon annanstans. Här blir han inte insläppt!

Vad göra?

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Att jag är syberoende, eller något sånt. Fem sömmar om dagen håller doktorn borta, typ.

Ofta när jag har beställningar eller andra syprojekt, så är det en massa måsten som tycker upp i mitt huvud som pockar på min uppmärksamhet. Då brukar jag tänka att det får jag ta itu med när jag sytt det här klart. Idag sitter jag nu och har bara en pytteliten beställning som jag gör snabbt undan. Alltså hade jag tänkt ägna den här söndagen åt en del måsten. Och så blir jag helt handlingsförlamad! Ungefär som den där känslan man hade när man var småbarnsförälder och fick en barnfri dag. Då visste man inte vad man skulle hitta på, för det var en sådan ovan känsla. Så känner jag det just nu. Samtidigt som att jag vet att när kvällen kommer så kommer jag att påminnas av saker som jag borde ha gjort.

Jag tror jag går och drar täcket över huvudet, eventuellt tillsammans med Kay Scarpetta och hennes team.