lördag 5 mars 2011

Spring för livet

Vi har inte tittat på Melodifestivalen tidigare. Det känns som att det blir för mycket av det goda. Men ikväll kikar jag när jag sitter här ensam. Jag och en stickning framför TVn. Då hickar jag nästan till när jag hör denna tjej. Vilken text. Jag ryser i hela kroppen.

Spelkortstyget

När jag köpte spelkortstyget så blev det väldigt eftertraktat hos några bridgespelande damer. Först ut var Spader Madame med att beställa. Hon var tätt följd av Polargrevinnan. Fru Spaders grejer blev klara för ett tag sedan. Nu är det Grevinnans tur att få sitt.

 Hon önskade sig en väska som hon kunde få plats med en pärm i. Självklart får hon som hon vill......:-)

Väskan är 37x37 cm och har en sidobredd på 14 cm.
Handtagen är ca 55 cm långa och kan bära både i handen och på axeln.




Grevinnan önskade även ett mittfack i väskan. Det har jag klurat på tidigare, men aldrig kommit till skott att göra det. Efter lite funderande så kom jag på en bra och rätt enkel lösning. Det kan nog tänkas bli fler mittfack i väskor, efter detta.

Självklart har jag även fyllt på med mina vanliga fickor, en dubbelficka med blixtlås, två vanliga lite större fickor och en mobilficka. Och ett löstagbart band med karbinhake för nyckelknippan.

Necessären är samma modell som Fru Spader fick. Även här har jag quiltat runt spelkorten.
Eftersom jag aldrig vill göra två likadana saker, så har jag här valt ett annat foder och en annan färg på bottentyget. Necessären är 30x14cm.

 

Lyxfrukost

Eftersom sambon är i väg på ett datorjobb, som förmodligen kommer att ta hela lördagen plus lördagskväll i anspråk, så bestämde vi oss för att äta en lyxig frukost tillsammans. Vad sägs om hempressad juice av apelsin, blodgrape och sweetie. Löskokt ägg till mig och ägg med krämig gula till sambon. Hembakade bagels med marmelad och kaffe till sambo och te till mig. Man kan lyxa till tillvaron utan att det kostar skjortan.

fredag 4 mars 2011

Mina första minnen


 Jag har skrivit om att vi är ett gäng tanter som träffas och äter lunch tillsammans en gång i månaden. Ursprungligen var vi en skrivargrupp. Under flera år behövde vi stötta varandra av olika anledningar så vi blev mer en samtalsgrupp. Nu har vi tagit upp skrivandet igen och bestämt att vi ska skriva om våra minnen. Alla fem skriver väldigt olika. Någon skriver om ett speciellt minne. Någon annan väver in sina tankar om hur det var då. Jag har bestämt att jag ska försöka skriva ner mina barndomsminnen i kronologisk ordning, med tankar och annat invävt. Här kommer det första stycket, mina första trevande tre år som en liten rödhårig tulta. Allt utspelas i Uppsala som är min födelsestad.
 
Mina första minnen
1949-1952
Du viker in på den lilla smala gränden. Det är smutsigt och mörkt där. Husen är slitna och man kan nog kalla det för slumkvarter. Du ser ett murat valv som det står en femma över. Där går du in och hamnar på en innergård. När du kommit ut på gården så viker du av åt höger. Där ser du en port som består av två dörrar i trä. Framför portern så är det två eller tre breda trappsteg. Det är nu dags att du öppnar en av dörrarna. Nu börjar mina första minnen.
När man öppnade porten så kom man in i en farstu. Mitt fram är det en svängd trapp som går upp till våningen ovanför. Till vänster bodde en gammal tant och farbror som vi gick över till ibland. Vi bodde till höger i farstun.
Man kommer in i ett kök. Förmodligen är det rätt stort, fast i mitt minne är det rätt litet och kompakt. Det är mattgröna väggar. Till höger är ett fönster som vetter ut mot gården. Rakt fram är det en diskbänk med över- och underskåp. Allt är grönt utom diskbänken. Bredvid diskbänken så är det en vedspis. En svart vanlig sådan.  Hela köket känns väldigt mörkt och murrigt.
Till vänster om dörren står det en kökssoffa och ett bord. Det ligger en blommig duk på bordet. Jag tror det även finns ett skåp till vänster. Ett skåp som hör till möblemanget. Men jag är inte riktigt säker på att det är så.
Om man går förbi bordet och svänger vänster så kommer man in i ett litet rum. Det rummet har ett fönster som vetter ut mot Haraldsgatan. Trots att gatan är trång och smal så känns det som att solen orkar komma in genom fönstret för rummet känns ljust och glatt. Det är gula väggar. I rummet står en barnsäng. Det är min sovplats. Det finns även ett skåp i rummet, ett linneskåp.
Det jag just beskrivit var den första lägenheten som mamma, pappa och jag bodde i. Adressen var Haraldsgatan 5. Där bodde vi från det jag var fyra månader tills jag fyllde tre år. Mina första fyra månader bodde vi hos farmor och farfar. När vi flyttade från Haraldsgatan flyttade vi in i ett alldeles nybyggt hus med riktigt badrum och elektrisk spis. Strax efter att vi flyttat dit föddes min bror.
Jag berättade om mina första minnen för mamma. Hon trodde först inte att jag skulle kunna minnas så långt bakåt. Men när jag beskrev mitt minne för henne så bekräftade hon att det var riktigt.
Ett annat minne jag har från mina första år är när jag låg på sjukhuset. Det är från samma tid som när vi bodde på Haraldsgatan. Jag minns att jag sitter i en sjukhussäng och hör mammas röst utanför dörren. Det är höga spjälor på sängen så man inte ska kunna ta sig därifrån. Jag gråter och skriker och vill till mamma.
Nästa minne är att mamma och pappa kommer in i sjukrummet och hämtar mig. Jag hoppar glatt över spjälorna och rätt in i pappas famn.
Mamma har sedan fyllt på dessa minnen genom att berätta hur det var. Jag hade fått röda utslag över hela kroppen. Det kom hem en läkare som trodde att jag fått scharlakansfeber. Jag skulle alltså isoleras på sjukhuset. Jag lades in på en avdelning på Akademiska sjukhuset. Avdelningen låg i en egen byggnad en bit från det vanliga sjukhuset. Det kallades i dagligt tal för Epidemin. När jag hörde mammas röst utanför så var det för att hon kom och lämnade min älskade Ruffen som var min tyghund som jag inte kunde sova utan.  Mamma ville träffa mig men hindrades av en sköterska. Några dagar senare fick de hämta hem mig när det visade sig att jag enbart varit allergisk mot jordgubbar. Det var jordgubbsutslag jag fått. Vilket grymt sätt att hantera ett sjukt litet barn på.

torsdag 3 mars 2011

Hoppar vattengympan

Jag hoppar i och för sig inte speciellt mycket idag. Är fruktansvärt yr och mår lite lätt illa. Vet inte vad det beror på. Möjligtvis kan yrseln komma från nacken och illamåendet från yrseln. Jag gör i alla fall inte många knop och struntar i vattengympan, som i normala fall är  min torsdagsaktivitet.

Mysstunder

På VI:s almanacka, som vi har i köket, står det alltid små tips om olika saker. För mars månad står det hur man kan ordna mys tillsammans med barnen. Ett av tipsen är att man ska duka fint till helgen, och om man har möjlighet, att äta på en annan plats än man gör till vardags. Då kom jag på hur vi brukade göra när våra barn var små.

Vi hade en matrumsmöbel i vardagsrummet. Där dukades det alltid fint varje fredag och lördag. Då skulle det vara finporslin och finglas, servetter och levande ljus. Barnen älskade detta och det blev våra fina gemensamma stunder. Sonen, som på grund av sitt funktionshinder, hade svårt med att äta snyggt, gjorde allt han kunde för att inte spilla och söla.

Hos oss serverades det sällan chips eller godis. Sonen hade nämligen svårt med sin mättnadskänsla och vräkte alltid i sig allt han såg. Det var hans taktila (känsel) perception som var dålig. Det gjorde att vi ständigt måste hålla koll på hans vikt. (Innan någon reagerar så är det lika bra att säga att vi bantade aldrig honom, utan bara höll koll på vad han åt.) Men vid dessa helgtillfällen så fick barnen varsin läsk, 33 cl. Då var det fest. Pappan och jag unnade oss ofta även varsitt glas vin, vid dessa tillfällen.

Så småningom renoverade vi vardagrummet och satte in en braskamin. Då fanns det inte plats med en matrumsmöbel. Vi köpte då ett finare köksbord och gjorde om i köket. Även om vi då fortsatte att duka fint till helgen, så upplevde barnen, att det var inte samma sak som att äta i vardagsrummet.

Jag tror att det är viktigt att man skapar de där små extra stunderna runt omkring sig,vare sig man är barn eller vuxen.

Ett stackars träd

För några år sedan brann det en bil på vår baksida. Den stod under ett träd och brann så trädet blev skadat. Vi har vår balkong åt det hållet, så jag har ofta tittat på det där trädet och tyckt lite synd om det. Det har synts väldigt tydligt på våren och sommaren att det inte har varit friskt. Några enstaka grenar har kämpat för att få till några små förkrympta blad. Det har sett så ensamt ut bland all annan grönska.

Nu har parkförvaltningen sågat ner det. Jag tycker det känns som en välgärning. Nu behöver inte det stackars trädet stå där och kämpa för att inte skämmas bland sina grönskande vänner. Det var ju egentligen alldeles oskyldig till vad som hände.

Kanske kommer nu ett friskt litet träd dit istället. Eller kanske inte.

onsdag 2 mars 2011

Heder åt Axfoods kundservice del 2

Sambon var och köpte nytt kaffe idag. Då visade det sig att han även fick tillbaka pengarna för kaffet. Det trodde jag ingick i de där presentkupongerna. Så det blev en billig handling.

Willyspersonalen tyckte också det luktade urk om kaffet!

Heder åt Axfoods kundservice

Vi handlar det mesta på Willys. Vi tycker att de har rätt bra produkter för en billig penning. För ett tag sedan började Willys med ett märke som heter Garant. Vi har testat en del av de produkterna och har varit nöjda. Tills i fredags. Då provköpte vi ett paket mörkrostat. Det skilde nästan en tia ifrån de vanliga märkena, vi brukar köpa. Vi är rätt noga med vårt kaffe och köper helst Mollbergs blandning från Zoega eller andra mörkrostade kaffesorter.

I fredag testade vi som sagt var Garants mörkrostade. Det var vidrigt. Vilket också sambon i ett ilsket mail talade om för Axfoods kundservice. Han fick svar i måndags där de erbjöd sig att ersätta oss. De ville bara ha en sifferkombination på kaffepaketet som någon form av kontroll.

Idag ramlade det in 50:- i presentcheckar från Axfood, som ersättning. Snabbt jobbat. Sambon mailade i fredags och ersättningen kommer på onsdagen. Jag är grymt imponerad.

Stigges blogg

När jag sitter vid symaskinen lyssnar jag gärna på Rix FM med Titti och Benji. Jag tycker de har ett rätt kul och lagom eftermiddagssnack. Igår tipsade de om en blogg där en äldre man bloggar. Han är 79 år och har bloggat i drygt ett år. Idag har jag hittat hans blogg. Den är kul. Nu måste jag få pappa till att börja blogga. Det räcker ju inte enbart med Facebook i den åldern.....:-)

Här hittar du Stigges blogg.

Tävling

Ime är en ny bloggbekantskap för mig. Hon gör underbart vackra saker, mycket i skinn. Nu firar hon två år på sin blogg och gör det genom att lotta ut tre saker till sina läsare. Du hittar hennes vanliga blogg här och hennes designblogg här.

Vårkänsla

Solen skiner och känns varm, takdropp och fyra plusgrader. Kan det vara våren som är på väg?

Det är inte alltid ny månad börjar på en måndag

Kvart över fyra idag (igår ser jag nu att jag borde skriva) så tittar sambon uppfordrande på mig och undrar om jag glömt något. Jag ser nog ut som en fågelholk och räknar snabbt igenom födelsedagsdatum och annat innan jag svarar med ett tveksamt "Nääää". Då frågar han om vi inte har tvättstuga idag. "Nä", säger jag, "det är bara tisdag idag. Vi har tvättstuga imorgon."

Tvärsäkert svarar sambon att så står det inte i almanackan. Nu blir jag orolig och undrar om jag missat så ordentligt. Vi går till almanackan och tittar. Tack och lov så står det att det är tvättstuga på onsdagen. "Där ser du", säger sambon tvärsäkert och pekar där det står "tvättstuga". Jag kontrar med att det ser han väl att det står tvättdag på onsdagen.

Då kommer det: "Oooops, jag trodde det var måndag högst upp på almanackan."

Så nu vet alla vad jag gör imorgon, det vill säga idag. Efter klockan fyra!

måndag 28 februari 2011

Vardagslyx

Hemgjord champinjonsoppa med nybakade fiberbulla och skinka. Senare till kaffet, hemgjort äppelkaka med vaniljsås.

Kan det bli bättre än så här?

Min mysgubbe

Alla som läst här ett tag vet att jag lever ihop med den nördigaste, den tokigaste, den knäppaste, den mysigaste och den underbaraste man som går att få. Jag talar självklart om Sambon. Han älskar att göra småbus och har så roligt åt det. Det är bara att erkänna att det har jag också.....:-)

Igårkväll satte jag mig vid köksbordet för att ta en liten kvällsmacka. Till mackan skulle jag läsa om kommissarie Rebus. Men det var något konstigt med boken. Texten var upp och ner. Ja; just det! Det var sambon som vänt på omslagspapperet och satt tillbaka det upp och ner. Kul!

Då flög fan i mig och jag tänkte att det här ska han inte få billigt. Så jag låtsades som ingenting. När jag gick förbi sambon, som satt i soffan, tittade han förväntansfullt på mig. Jag låtsades fortfarande som ingenting och frågade bara vad han tittade på. Han bara flinade tillbaka.

Jag satte mig vid datorn en stund innan jag skulle gå och lägga mig. När jag lagt mig i sängen så kommer sambon in i sovrummet och tittar återigen så där förväntansfullt. Då kunde jag inte hålla mig utan säger att jag vet vad han är ute efter. Då tittar han på mig och säger: "Visst är det tokigt när de trycker böckerna upp och ner." Så flinar han och går därifrån.

Då händer det. Jag får ett skrattanfall och kan inte sluta skratta. Så där ligger jag, mitt i natten och skrattar så alla magar och hakor hoppar. Jag säger bara en sak. Jag har det inte lätt som ska leva ihop med den där mannen resten av mitt liv.....:-)

Förskräcklingskassan

När jag ändå var på gång med mitt ringande, så tänkte jag att det gäller att smida medan järnet är varmt. Så jag ringde Försäkringskassan. Jag får restskatt varje år, så jag skulle be dem att dra mer skatt varje månad.

När jag kommer fram till Kundservice så blir jag upplyst av en telefonröst att det är 21 minuters väntetid och jag har plats 189 i kön. Redan nu ledsnade jag, men gav mig sjutton på att jag skulle klara detta. Jag använde mig av högtalarfunktionen på telefonen och la den på köksbordet. Med jämna mellanrum talade en telefonröst om för mig vilken plats jag hade i kön, samt hur många handläggare som servade. Ibland var det 40 personer, ibland var det 34 stycken och ibland var det 25. Det pendlade fram och tillbaka. De måste ha hög personalomsättning på det där stället!

Medan jag väntade hann jag sätta en deg, göra lite annat smått och gott, samt lösa lite korsord. Inget ont som inte har något gott med sig.

När jag äntligen kom fram så fungerade inte datasystemet!!! Nu skulle handläggaren göra en notering om att det skulle läggas in om de ska dra extra skatt. Det skulle ske på aprilutbetalningen. Tidigast!!!

Att göra-lista

Jag har en "att göra-lista" som hänger som en tjock blöt säck över mig. Det är inga hemska eller jobbiga saker på den där listan. De flesta saker handlar om att ringa lite hit och dit för att ordna upp saker. Men eftersom jag har lite telefonfobi så ser jag till att alltid hitta på andra roliga saker att göra på kontorstid. Att jag sedan inte kan ringa senare på dagen handlar ju om att de olika instanserna har stängt. Det är ju inte mitt fel.....:-)

Jag har en visdomstand som skall dras. Eftersom jag reagerar på adrenalin så är det problem när jag måste få starkare bedövning. Så min tandläkare skulle leta efter alternativ och dessutom konsultera min läkare om vad som var lämpligt. Detta var någon gång på senhösten. Jag fick en provisorisk lagning under tiden för att tanden inte skulle värka.

Om hon sedan glömt bort det här eller varför jag inte hört något, det vet jag inte. Tandläkaren står i alla fall på min "att göra-lista". Idag kom jag mig för att ringa. Jubel och applåder. Då är människan på sportlov!!!

söndag 27 februari 2011

Ein besserwisser

Vad gör man när man upptäcker att man blivit något man inte vill vara? Min mamma var en riktig "besserwisser". I hennes ögon klarade jag nästan ingenting. Jag lovade mig själv, när jag fick barn, att jag aldrig skulle bli sådan. Det har varit mitt rättesnöre.

Så jag blir mäkta besviken på mig själv när jag inser att jag håller på att bli likadan. En sådan som talar om för folk hur de ska göra och vara. Det är en egenskap som jag tycker hemskt illa om hos andra. Jag tycker ännu mer illa om det när jag upptäcker det hos mig själv. Jag är glad att min dotter vågade och ville tala om det för mig. Det vågade jag aldrig själv göra, mot min mamma.

Nu måste jag träna på att bita mig i tungan innan några grodor hoppar ur mun på mig.

Datoriserade spöken

Min dator är skum. Den har blivit det de senaste veckorna. När jag kommit upp på morgonen har den ofta slagit på sig själv. Trots att jag bevisligen slagit av den på kvällen. Ibland har den kommit till inloggningssidan, ibland är det bara en svart skärm som möter mig.

Dessutom vägrar den numera att "prata" med nätverket. Det innebär att jag inte kan skriva ut ett j-vla dugg. Det irriterar mig mycket. Allt jag vill ha utskrivet får jag maila över till sambons dator så han kan skriva ut det. Efter att betalat räkningarna idag fick jag lov att posta kvittensen över till sambons dator. Ggggrrrrrr!!!

Datanörden/sambon har naturligtvis tittat på alla möjligheter och omöjligheter som kan orsaka detta. Men han går bet och vi fattar ingenting.

Personligen börjar jag fundera på om vi inte har ett spöke som är väldigt nyfiken på datorer.......:-)