lördag 12 mars 2011

Melodifestivalen

Vi har ju varit dåliga på att titta på Melodifestivalen i år. Men lite har vi ju följt med i alla fall. Ikväll lyssnade vi på finalen i bilradion. Det gick också bra. När Andra chansen sändes såg jag den ensam eftersom sambon var på rymmen. Då såg jag till min glädje att Daniel Karlsson (The Moniker) var med. Han fastnade jag redan för när han var med i Idol. Det året vann Marie Picasso. Min önskan det året hade varit att Amanda Jensen skulle vunnit och Daniel kommit tvåa. Amanda har det ju gått mycket bra för och hon finns numera i min skivsamling. Nu hoppas jag att det går bra även för Daniel. Det här kanske är hans genombrott för den bredare publiken. Som ni kanske förstår så hade jag önskat att han vunnit ikväll. Men en tredje plats är inte heller helt fel.

Nu är han på G

Nu har vi varit hos pappa och hjälpt honom att komma i gång med hans blogg. Den heter Contans blogg. Han har ärvt sin förmåga att skriva från mig. Eller är det tvärtom?.....:-)

Vi har haft en underbar dag. Vi har  fixat med bloggen. Då kom vi  på att han har inget fotoredigeringsprogram. Så nu ska vi dit om några veckor igen och fixa den biten. Det blir för mycket annars, både för pappa och för oss.

Vi åt en underbar burgundergryta och pratade minnen hur mycket som helst. Ju mer minnen vi pratade, ju mer mindes jag. Det blir perfekt nu när jag börjat skriva mina "memoarer". När vi åkte hem, efter nästan sju timmars samvaro, så hade vi med oss två lådor med tyger och gardiner. Det ska jag sortera igenom. Det jag inte ska behålla, har vi bestämt att jag ska lämna till en loppis. Då kommer det till nytta i alla fall. Jag fick även några glöggmuggar som är perfekta till mina samlarobjekt i keramik.

Senaste bullettinen från Libyen





Man ska kanske inte skoja åt eländet men jag kunde inte låta bli......:-)
 

Min häftiga farsa

Idag ska vi åka till pappa. Vi ska ha en dag tillsammans. Det är inget konstigt i sig. Men det är en sak som är rätt häftig. Han vill att jag ska hjälpa honom igång att blogga. Min åttioåriga pappa vill börja blogga! Det är häftigt. Så någon gång under det här dygnet kommer jag att lägga ut en länk till honom. Häng på vet´ja så han får se hur trevlig bloggosfären kan vara.

fredag 11 mars 2011

Yrslig

Nu är jag evinnerligt trött på att ha denna yrsel som jag haft i ett antal veckor. Jag får yrselattacker och blir alldeles kallsvettig. Det kommer även när jag sitter ner. Står jag upp när det kommer så tar jag snedsteg, ungefär som om jag vore påverkad. Vilket jag inte är. I yrselns spår kommer ofta även huvudvärk och när det är som värst blir jag även illamående. Jag är helt övertygad om att det kommer från nacken. Men jag vill inte äta värktabletter. De blir jag också yr av så effekten blir ju detsamma. Det är bara det att tar jag medicin så utsätter jag även min stackars lever för en massa onödigt. Den stackarn har det den gör med att ta rätt på medicinrester ändå.

Älgskinnsväska

Jag måste bara visa Imes fina älgskinnsväska. Du hittar den här.

Tji kamera

Nu släpper vi allt det trista med penningbrist och börjar om med lite skoj istället. Vem kan vara ledsen och sur när våren knackar på dörren och lyser igenom de smutsiga vinterfönstren.

Rubriken syftar på att jag inte hade en kamera till hands när jag hade velat. Det borde ha videofilmats. Sambon låg igår på spikmattan. Han ville se på TV samtidigt så spikmattan hamnade på golvet i vardagsrummet. Efter ett tag reste han på sig och gjorde något annat.

Jag sitter i min fåtölj och ser då Elvis som nyfiket går fram och nosar på vad det där är för konstig sak. Han sätter försiktigt fram en tass och känner efter. Han tar nästa tass och testar också. Förmodligen kommer han fram till att det här är spännande och kliver frankt upp med alla tassarna på spikmattan. Jag ser hur han stelnar till. Och ramlar omkull i ren förskräckelse. Sedan ska han då försöka ta sig därifrån allt det där vassa. Jag måste erkänna att jag skrattade så jag tjöt. Egentligen borde jag väl som en god matte ha rest mig upp och hjälpt honom. Men sådant pjåsk sysslar vi inte med i den här familjen.

torsdag 10 mars 2011

Något mycket skamligt

Jag skrev häromdagen om att spela i den lägsta divisionen när det gäller ekonomi. Det som är det jobbigaste att vara där är den ständiga skammen man lever med. Skammen av att behöva be om hjälp.

Jag funderar då över varför det är så skamligt att vara fattig? För det är det. Än idag, 2011, är det skamligt att vara fattig. Jag kopplar inte detta till någon politik eller vilken regering som sitter vid makten. Utan det här är något som sitter betydligt djupare än så.

Om man backar bandet över hundra år tillbaka så hade vi fattigstugan, fattighjonen som utackorderades, med mera. Dessa grupper ansågs som de lägsta grupperna i samhället. På sätt och vis tycker jag vi är kvar där än idag. I alla fall tankemässigt. Vi kan koppla ihop det här med invandringen också. Är man invandrare, bor i Rosengård, Hammarkullen eller Hovsjö, och lever på socialbidrag, då är man en dålig människa i mångas ögon. En parasit. De lägst stående i samhället.  Man ser inte att denna människa kanske kom från hemska förhållanden, har svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, hamnar i en situation där man inte vill vara, men ändå inte kan ta sig ur. Jag säger inte att alla tänker så, men väldigt många. Tyvärr. Sedan sätter man då även likhetstecken mellan detta och kriminalitet. Det är bra för då vet man vem man kan skylla allt elände på.

Men om man då är en fattig Svenne? Hur är det då? Jo, då skäms man för att berätta att man inte har råd med det och det och det. Nu kan jag ju bara tala för hur det känns för oss, eller rättare sagt för mig. För sambon har lättare att skjuta det ifrån sig, än vad jag har. Men nu har jag kommit till det stadiet att jag bryr mig inte längre om folk ser mig som fattig. Vill man se ner på mig så får man göra det. Det är inte mitt problem längre.Jag har inte gjort något fel för att hamna här.

Men varför tänker man då så här? Jag tror att en del ligger i att min generation (40-och 50-talisterna) är fostrade med både Luther och Jante på axeln. Man ska inte tro att man är någon. Dessutom ska man vara duktig i alla lägen. Man ska jobba och sköta sig, annars går det illa.

Varken jag eller sambon rår för att vi hamnat i denna situation. Ingen av oss kunde väl tro att våra kroppar inte skulle hålla hela vägen fram, till den vanliga pensionen. Men så är det. Jag som dessutom var egen företagare kunde ju inte tänka mig det. Jag hade ju världens roligaste jobb. Det skulle jag syssla med livet ut. Inte tänkte jag på att jag kunde bli sjuk. Jag hade inte en tanke på att betala in extra för någon sjukpenning eller liknande. Jag betalade in till lite vanligt pensionssparande och de egenavgifter som krävdes. Ingenting mer. Det var ju inget företag jag blev rik på, så det mesta gick jämt upp. Men det gjorde inget. Jag älskade det ändå.

Nu sitter vi här, en förtidspensionär och en utförsäkrad. Sambon har dessutom varit utförsäkrad långt tidigare än ordet nästan var uppfunnet. Och får be om hjälp. Och skäms. Nu är jag tillbaka till varför man skäms. Jag har fortfarande inte kommit fram till något bra svar.

Vi har tur att ha goda vänner, barn och en pappa som hjälper oss. De ser till att vi får komma ut på roligheter, köper en flaska vin åt oss ibland eller ställer upp på andra sätt och vis. Men det känns ju så himla fel att behöva hamna i detta tacksamhetsträsk. Att vara så tacksam så man skäms över att man hamnat där. Jag som skulle vilja vara den där dottern som bjuder min pappa på restaurang. Nu är det tvärtom. Jag skulle vilja vara den där mamman/mormodern/farmodern som går på stan och shoppar med mina barn (inkl bonusbarn) och barnbarn. Ger dem en liten sak som jag tycker är kul att ge bort. Jag skulle vilja vara den där vännen som kan bjuda mina vänner på en fika på stan, istället för tvärtom.

Visst försöker vi hjälpa våra barn på annat sätt, genom att hjälpa dem med stöd, fixa datorer, sy lite grand eller på annat sätt som inte kostar pengar. Men jag skulle vilja hjälpa till med mer. Vara den som behövs istället för att vara den behövande.

Det är här som skon klämmer. Jag (och sambon) har blivit de behövande, de som måste be om hjälp. Samhällsparasiterna som kostar pengar. De lägst stående. Fattighjonen.

onsdag 9 mars 2011

Risottorester

Idag var det dags att ta rätt på risotton som det blivit för mycket av. Jag började med att strimla kyckling som jag wokade. Sedan blev det hackad gul lök och champinjoner på burk. När allt hade fått stekts på så pytsade jag i risresterna tills jag fick en lagom blandning. Kryddade med ingefära, chilipulver och salt. Kanongott.

Mina barndomsminnen

Här kommer en fortsättning på mina barndomsminnen. Det kommer att komma mer. Jag har gjort stolpar för mer minnen men ännu inte satt riktiga ord på det.
Mina minnen

1952 flyttade vi från slummen på Haraldsgatan 5 till det alldeles nybyggda trevåningshuset på Lästmakargatan 2 B. För mamma och pappa måste det ha varit som att komma från helvetet till himlen. Allt var nytt och fräscht. Det fanns ett riktigt badrum, elektrisk spis och ett kylskåp med ett litet isfack. Pappa har berättat att det var första gången som han badade i ett riktigt badkar. Förmodligen var det även så för mamma. Pappa var då tjugoett år och mamma var tjugofyra år.
Det var två rum och kök. I vardagsrummet fanns ett burspråk. Där stod mammas stickfåtölj. Den hade hög rygg och inga armstöd. Förmodligen kom namnet därifrån. Man kunde sitta och sticka utan att slå i armstöden. Tyget var storblommigt med en ljus gråblå botten. Nertill på fåtöljen var det en volang. Jag tyckte den var så fin.
I december 1952 föddes min lillebror Thomas. För mig var han rätt ointressant. Jag hade nämligen börjat upptäcka världen omkring mig. Min första och bästa vän hette Kicki Jansson. Hon bodde i huset mittemot. Mellan husen fanns det en lekplats med sandlåda. Där var vi mycket. Vid gaveln på vårt hus fanns det gungor och en karusell. Vi brukade tävla om vem som kunde gunga högst.
I Kickis familj fanns det även en hund, en schäfer. Han hette King och var världens snällaste. Han var ofta med i våra lekar. På hösten och över hela vintern lekte vi mest inomhus. Som jag minns var vi mest hemma hos Kicki. Vi älskade att klä ut oss, speciellt till Lucior. Det skulle vara hela kittet med nattlinnen, ljuskronor och sång. Sedan lussade vi för våra mammor.
Vid den här tiden började man även prata om TV-apparater. Ingen av familjerna hade någon. Ändå lekte vi ofta att vi gjorde TV. Vi klippte ut hål, som en TV-skärm, och sedan spelade vi upp olika TV-program för varandra. Det var nog mest en typ av dockteater. Ändå vet jag med säkerhet att det var TV-apparater vi gjorde.
Vi bodde på andra våningen i huset. I lägenheten ovanför oss bodde en familj där mannen hade suttit i tyskt koncentrationsläger. Han hade ett nummer tatuerat på armen från den tiden. Mamma har berättat hur de kunde höra honom skrika på nätterna. Förmodligen hade han mardrömmar, från tiden i lägret.
I den familjen fanns även en son. Han var äldre än mig. På våren och sommaren brukade han och hans pappa flyga med drakar utanför. Pappa gjorde även drakar till oss. Men inga drakar flög så fint och var så vackra som den pappans och sonens drakar. Jag var så avundsjuk på det. Själva gjorde vi drakar av gamla påsar som man klippte isär och klistrade fast på ett kors av tunna pinnar. Sedan satte man ett snöre till svans och band fast pappersrosetter i svansen. Det var ytterst sällan man fick upp drakarna till någon höjd, hur mycket man än sprang med dem. Men det var kul ändå.
På den här tiden fanns det fortfarande gårdsmusikanter. De gick runt på gårdarna och sjöng och fick pengar på det viset. Man kan väl jämföra det med de som numera spelar i tunnelbanan, på pendeltåg och på gator och torg. När dessa gårdsmusikanter kom kändes det som lite fest. Det hände något utöver det vanliga. Vi brukade stå i köksfönstret och titta och lyssna. Mamma brukade knyta in lite småpengar i en tygbit som hon kastade ner. Det var många som gjorde så. På den här tiden var det ju fortfarande mest vanligt att kvinnorna var hemma med barnen.
Ett annat minne jag har från den här tiden var när min bror fick en kälke i julklapp eller om det var i födelsedagspresent. Jag tror att det var Forum (Coop) som hade ett erbjudande om att man kunde få julklappen/presenten hemkörd av en tomte. Så det kom en tomte, körd i häst och vagn, med denna kälke. Det var en rattkälke, en bob som man kallade den för.
När vi hade bott på Haraldsgatan så handlade mamma i flera olika butiker. Det var mjölkaffären, speceriaffären, köttaffären och brödbutiken. När vi flyttade till Lästmakargatan så fanns det något så modernt som en konsumbutik där man kunde köpa allt på samma ställe. Det kallades snabbköp och innebar att man plockade ihop det mesta av sina varor själv. Idag skulle något annat vara helt otroligt.

tisdag 8 mars 2011

Lägsta divisionen

Idag har det fått vara en syfri dag. Jag har haft en massa annat pyssel att ta rätt på och ta itu med. Bland annat så har jag ringt angående sambons (förhoppningsvis) sista utredning. Jag ringde och kollade hur långt fram i kön han stod. Enligt henne jag pratade med så skulle han få en kallelse inom en eller två veckor. Det verkar ju lovande. Hoppas vi kan ta itu med Försäkringskassan efter det.

Sedan har jag gjort en annan sak som känns väldigt jobbigt mentalt. Jag har skrivit några fondansökningar. Vi är i stort behov av ny säng och det finns inga pengar till det. Alltså får man söka fondmedel. Vi har fått hjälp av kuratorn på Smärtrehab att söka ifrån landstinget. Men eftersom hon inte trodde att vi skulle få hela beloppet, så rådde hon oss att även söka andra fonder.

Det är det här som blir så jobbigt, att gå med tiggarstaven! Man är fostrad till att man ska klara sig själv och göra rätt för sig. Men när man inte kan det då? Då får man tigga och be. Det är oerhört förnedrande. Imorgon ska jag även bli intervjuad om vår ekonomi från ett av ställen som vi ska söka ifrån. Det känns som om man spelar i en helt annan division än de flesta andra. I lägsta divisionen.

Då kanske ni undrar varför jag skriver om detta, när jag mår så dåligt av det. Här på bloggen, där vem som helst kan läsa om vårt elände! Det frågar jag mig egentligen även själv. Jag tror jag gör det av en sorts trots. För att tala om att vi finns, vi som lever så här. Det är ju inte bara jag och sambon, utan vi är tyvärr rätt många. Jag tror att vi måste börja sticka ut hakan och tala om att vi finns.

Jag blir rätt trött och provocerad av alla dessa TV-program, bloggar och annat som handlar om att shoppa sig trött. Ta Lyxfällan t ex, där folk har shoppat loss för lånade pengar så de sitter fast i detta. De får hjälp att reda ut sin situation och får då dessutom en present för att de blivit så duktiga!! Det är väl bra i och för sig att folk får hjälp att ta sig i kragen. Men vi som harvar på där i bottenskikten och klarar oss själva, vad får vi för belöning, för att vi gör det? Belöningen kan väl i och för sig ligga i att man vet att man fixar detta. Man blir stolt över att man överlever.

Men det svider verkligen ibland, när man ser den där läckra blusen eller vad det nu kan vara som hänger där i skyltfönstret. Nedsatt så man kan få den för bara en hundring. Eller de där läckra örhängena för bara trettio kronor. Men om man bara har trehundra kronor som man vet ska räcka minst en vecka till, tills det blir ny pensionsutbetalning. Då är en hundring mycket pengar. Till och med trettio kronor är mycket vid de tillfällena. Det här har gjort att jag åker sällan ner på stan. Då behöver man inte utsätta sig för några frestelser. När vi unnar oss något litet loppisbesök så är de oftast strikt planerade och budgeterade.

Jag är glad att både jag och sambon är duktiga på det här med mat. Det sparar vi många kronor på. Vi är också överens om att vi satsar hellre på kvalitetsmat än lågprisvarianterna. Det beror lite på vad det är, i och för sig. Ibland duger det även med lågprisvarianterna. Man måste vara medveten om vad man betalar för. Det här gör att vi kan faktiskt unna oss ett glas vin ibland. Det är vår belöning.

Kanske någon säger, att vi har ju bil. Ja, det har vi. Det unnar vi oss efter att testat i ett års tid om vi skulle klara oss utan den. Vi kom fram till att det gör vi inte. Så den kostnaden får vi ta. Den svider, men vi har själva valt det.

Samtidigt kan jag tycka synd om dessa människor som glider runt på en räkmacka. Livet kan faktiskt ändra sig snabbt utan att man själv rår för det.Vad händer om deras livssituation ändras? Faller de hårt?

Nej, nu får det vara slutgnällt. Nu ska jag ta hand om ärtsoppan som puttrar på spisen och se om soppbrödet börjar bli färdiggräddat. Sådan vardagslyx är vår belöning.

söndag 6 mars 2011

Mina matlagningskonster

Jag hade tänkt vi skulle äta risotto ikväll. Jag har gjort det en gång tidigare med rätt sorts ris. Nu tänkte jag göra det igen. Det blev ju gott förra gången. Dessutom ville jag ta rätt på riset innan det stod och blev gammalt. Glad i hågen konsulterar jag husguden Anna Bergenström. Jag bestämmer mig för att göra Risotto Milanese med saffran, vitt vin och parmesan.

Jag säger bara en sak, mycket ris blev det. Efter att konsulterat husguden lite ytterligare så föreslår hon att man mycket väl kan steka riset och använda det med lite asiatisk kryddning. Det får nog bli så senare i veckan.

Det här påminner mycket om första gången jag skulle laga den komplicerade maträtten, korv och makaroner. Min mamma var ingen kokboksläsare utan tog allt på en höft, som hon brukade säga. Tyvärr lärde hon inte ut den konsten till sina barn. När vi hjälpte till i köket så handlade det om att diska eller duka. Matlagningen skötte hon helt och hållet själv.

Så första gången jag skulle koka makaroner så var jag helt okunnig om hur man gjorde. Jag vet inte om det inte stod på paketet hur man gjorde, på den tiden. Eller så var det jag som struntade i att läsa. Jag slog i alla fall i så mycket torrvara som jag tyckte det skulle vara som färdigt. Att det hela svällde hade jag inte en aning om. Mycket makaroner blev det.

Det här berättade jag dagen efter på jobbet. Det kändes både lite kul och pinsamt. Men jag räddades av min arbetskamrat Doris som berättade att hon gjort samma misstag. Hon hade till och med fått byta till en större kastrull innan det var färdigt......:-)

Risotton blev i alla fall väldigt god. Det är kanske det viktigaste.

Drömjobbet som blev en mardröm

Här är en länk om hur det är på min dotters jobb. När hon började där, var hon lycklig över att få ett fast jobb inom det område hon ville jobba. Hon hade springvickat i flera år efter att hon var klar med sin utbildning. Häromdagen ringde hon och nästan grät i telefonen över hur arbetssituationen är.

Det som inte framkommer i artikeln är att de kommer inte att få ut någon riktig semester i sommar, de har inga fikaraster utan bara en kort lunchrast på ett åttatimmarspass. De har inget eget fikarum att sitta i, utan de får sitta i ett konferensrum med en mikro. Matlåda och bestick får de diska av på toaletten. Plus en massa annat liknande. En massa småsaker kan tyckas, men sammantaget kan det blir för mycket ibland.

När jag frågade om hon tittar sig omkring efter andra jobb, så svarade hon att det gör hon självklart. Men svarar också: "Det är ju det här jag vill jobba med". En dröm som gått i spillror som det verkar just nu.

http://allehanda.se/start/harnosand/1.2795191--folk-mar-daligt-har-