lördag 22 oktober 2011

Heureka igen

Nu är allt nedburet i källaren. Allt som kom från vinden, vill säga. Jag har även burit ner en klädställning för att lämpa ner lite jackor. Klädkammaren behöver avlastas. Så jag tänker göra som man gjorde förr, vinterkläder i källaren på sommaren och tvärtom på vintern. Det blir bra.

På måndag ska vi åka med sådana sopor som inte får kastas i containern.  Det är elektronik och gamla målarfärger. Vi ska även lämna en del till loppisen. Som tur är har de bara inlämningen öppen på måndagar. Så vi behöver inte utsätta oss för några frestelser.

Jag ska packa om lite tyger nu när jag fått ett antal tomma bananlådor över. Jag håller på att översvämmas med trasiga kassar fyllda med tyger. Nu ska det bli ordning på det.

När det blivit några stunder över har jag sprättat på en blus. Det är den här blusen som jag sydde i somras. När jag använde den första gången så kände jag mig inte nöjd med den. Den var för urringad för min smak. Så nu har jag sprättat för att ändra den i hals och axlar. Blir jag nöjd ska jag ha den på fest nästa lördag. Jag ska även sy några presenter till födelsedagsbarnet. Det får bli till veckan.

Det finns alltid något att fylla tiden med. Undrar om och om igen hur sjutton jag förr hade tid att jobba.

Filmtips

Eftersom min blogg är en rörig smet av allt som rör sig i min röriga rörliga hjärna så kommer här även ett filmtips.

På fyran ikväll sänds filmen "Allt för min syster".  Så här beskrivs den: "När Kate var två år fick hon diagnosen leukemi och sedan den dagen har hennes föräldrar, Brian och Sara gjort allt för sin dotter. Tack vare sin syster, Anna, som är en perfekt medicinsk donator, har Kate lyckats leva och mot alla odds får hon uppleva sin 16-årsdag. Men nu när Anna blivit tonåring fattar hon ett beslut som vänder upp och ner på familjen. Hon vill inte längre vara donator till sin syster och framförallt vill hon ha rätt att själv välja. För att få kontroll över sitt eget liv stämmer hon sina föräldrar medveten om att hennes beslut kan leda till att Kate dör." 

Jag har läst boken och hoppas nu att filmen blir lika bra. Den ställer allt på sin spets och får en verkligen att tänka efter. 


För övrigt har min hjärna slirat in på ett musikspår. I huvudet hör jag hela tiden Erik Amarillos "Om sanningen ska fram." Jag kanske ska sjunga den för sambon......Får jag ligga med dig då.....Om sanningen ska fram......:-)

fredag 21 oktober 2011

Heureka

Vinden är tömd. Nu är det bara resten kvar. Det är inte heller så mycket. Det mesta är på plats i källaren. Vinterdäcken ligger tillsvidare på balkongen. Det är inte stor mening att släpa ner dem, när de snart ska upp igen. Några kartonger väntar i hall och vardagsrum på att rensas. Det mesta ska kastas efter genomgång.

Nu känns det riktigt bra.

Vad är vi villiga att offra?

Anybody har på sin blogg tagit upp en mycket svår fråga. En fråga som hon tycker att vi borde diskutera. Det tycker jag också. Därför tänkte jag sätta lite ord på mina tankar. Kanske kan vi bolla det här vidare, så fler tar upp detta som en diskussionsämne på sina bloggar. För det är en fråga vi verkligen borde diskutera.

Den fråga Anybody tar upp har som utgångspunkt frågan om gamla Ganna ska få stanna i landet eller inte. Om vi har råd att ta hand om våra gamla och om vi har råd att låta åldrande föräldrar invandra för att få tillbringa sina sista år med sina nära och kära.

Först vill jag säga att jag är för invandring. Jag är helt övertygad om att de flesta som kommer hit har något att tillföra vårt land. Både i förhållande till kultur, arbetskraft och på många andra sätt. Jag ser det på nära håll genom vår kära Ali, som vi får hem inom bara några dagar. Han som arbetade, betalade skatt och tog hand om sin lilla familj, trots att han inte hade något uppehållstillstånd. Som redan nu, innan han kommit tillbaka hit har sett till att ordna ett arbete, så han kan börja göra rätt för sig på en gång.

Eftersom jag bor i en invandrartät kommun så ser jag detta även bland mina grannar och vänner. De flesta jobbar häcken av sig för att kunna göra rätt för sig. Så jag tro ingen kommit hit med tanken att Sverige ska försörja dem.

När jag nu resonerar om frågan "om vi har råd" så gör jag det med både hjärta och hjärna. Mest med hjärta, om jag ska vara ärlig. Jag gör det helt utifrån mina tankar och känslor. Säkert kommer många tycka att jag har fel. Andra kanske tycker att jag har rätt. Oavsett vad vi tycker så tycker jag att vi ska respektera varandras åsikter, så jag vill inte ha någon smutskastning eller påhopp i svarskommentarerna. Jag vill att det ska föras en vettig diskussion.

Har vi då råd att låta gamla Ganna och andra i samma situation få stanna eller komma hit? Jag vet inte. Jag är för dåligt insatt i hela landets komplexa ekonomi för att svara på den frågan. Tänker jag med hjärtat, så anser jag naturligtvis att hon och andra gamla ska få stanna.

Någon som kommenterade hos Anybody förde fram tanken att det kanske skulle kunna finnas en fond där man kunde söka pengar för att finansiera boende och vård för våra invandrade gamla. Så här ser den kommentaren ut: "Ju mer jag funderar på det så kanske det skulle bildas en "fond" som de gamla kan söka "stipendier" till som lovar ansvara för deras försörjning när de är i Sverige.

Alla som vill kan varje månad eller bara en gång eller ngt annat sätta i pengar där. Så mycket pengar som där finns så många kan vi ta emot. Öronmärkta pengar som getts på frivilligbasis av dem som tycker att det är här så viktigt at de är beredda på att sänka sin levnadsstandard.

Då skulle vi få svart på vitt hur det ligger till om vem som är villig att ge och hur mycket pengar som det faktiskt finns till detta." 


Tanken är inte dum. Egentligen tycker jag inte om "välgörenhet". För det är ju det fonder egentligen är. Men jag har själv suttit ordförande i en fond och vet vilken glädje de pengarna kunde göra. Jag har i andra sammanhang, både privat och yrkesmässigt, varit med om att söka fondpengar. Senast var det ju vi själva som sökte fondmedel för att kunna köpa en ny säng. Vilket vi nu har gjort, till stor glädje för oss själva.

Anybody tar även upp frågan om den nedbantning vård och omsorg fått stå ut med de senaste åren. Det är ju tyvärr ofta så att de svagaste grupperna får stå tillbaka när ekonomin stramas åt. Själv anser jag att många kunde dra ner på sin egen standard genom att betala lite mer skatt, så att vi kan få leva ett värdigt liv in i det sista. Frågan är bara hur mycket det behövs och hur mycket är vi villiga att dra in på?

Vi kanske inte enbart ska tänka i ekonomiska termer. Vi kanske kan ställa upp på andra sätt. Själv tillhör jag den stora gruppen 40-talister, även om jag hänger på gärdsgården för det (född -49). Vi är ju de som så småningom kommer att belasta åldringsvården. Kanske kan vi redan nu bidra till det på ett eller annat sätt. Även om min kropp idag är skruttig så skulle jag faktiskt kunna ställa upp lite ideellt då och då. Ställa upp med att hjälpa någon gammal att läsa tidningen, sitta med vid matbordet eller på annat vis se till att de gamla får det lite värdigare än att behöva nattas klockan tre på eftermiddagen. Det är ju ett sätt att ställa upp trots att man inte har ekonomiska resurser.

Hur gör vi med våra egna gamla? Vi kanske kan backa lite och ha det som det var förr. Min farmor tog hand om sin gamla mamma ända in i det sista. Det är inte så himla länge sedan egentligen. Gammalmormor dog samma år som min dotter föddes, det vill säga -79. Det är bara drygt trettio år sedan. Nu hade farmor både plats och ekonomi för att göra det. Det ska jag villigt erkänna.

Jag är evinnerligt tacksam för varje dag som pappa är pigg. Men hur skulle jag göra den dagen han inte är det längre? Vi har egentligen inte plats för att han ska bo med oss. Men fanns det inget annat alternativ så är det för mig självklart att han skulle få komma hit och bo här. Vi skulle lösa det på något vis. Nu jobbar ju inte jag, så jag vet inte om jag tänkt likadant om jag yrkesarbetat och haft mindre med tid. Jag hoppas jag tänkt likadant, i så fall.

Det finns även andra sätt att hjälpa till på, om man inte har så mycket pengar att avstå. Ett sätt är att skänka till loppisar när man gör någon utrensning. Många loppisar drivs av kyrkor, samfund och andra hjälporganisationer. Så det man skänker kommer andra människor till gagn. Pingstkyrkan i vår kommun hjälper bland annat de hemlösa med det överskott de får. Det känns bra för mig. Då blir någon hjälpt i min närhet.

Loppisarna är ju bra även på det viset att den som inte har så mycket pengar kan unna sig ett nytt klädplagg, nya skor eller en ny bok. Vi utnyttjar själva loppisar genom att både skänka dit och att handla där.

På nätet kan du hitta sidor där man på ett eller annat sätt kan hjälpa sina medmänniskor. Där finns bland annat Hjälpstickan, där folk ute i landet sitter och stickar kläder som sedan skickas till dem som behöver. På Facebook finns det sidor där man kan anmäla vad man kan skänka så att det kan förmedlas vidare, t ex Give a little bit. Tänker vi bara rätt, så kan vi hjälpa varandra på många sätt. Det finns säkert massor med olika tips på hur vi kan ställa upp för varandra. På det viset spar vi förhoppningsvis skattemedel som kanske i sin tur kan disponeras om till mer behövande frågor.

Jag kanske är fruktansvärt naiv och blåögd, men jag tror att de flesta människor ändå vill hjälpa till på ett eller annat sätt för att vi ska få leva i en human värld. En värld där vi värnar om varandra och ställer upp för varandra. Då är frågan om vi ska göra det till vilket pris som helst. Naturligtvis inte. Då blir ingenting bra. Men om vi ställer upp efter förmåga, kanske vi i alla fall kan komma en bit på väg. Så tror jag i alla fall.

Jag har inte tagit upp några politiska aspekter på detta. Det är inte tanken med det hela. Tanken är bara att vi ska våga diskutera frågan. Jag har försökt att vinkla det enbart utifrån min egen lilla begreppsvärld, från gräsrotsnivå.

Nu vill jag skicka den här stafettpinnen vidare. Ta upp den och skriv ner hur du tycker och tänker. Det måste vi i alla fall våga att göra.

Sopbilen

Idag dök ett gammalt minne. Nästan från ingenstans. I alla fall fanns det väldigt långt in i minnesbanken. Det var sopbilen som fick mig att minnas.

När sonen var liten blev han skräckslagen varje gång sopbilen kom. Vi bodde i ett litet radhus med gatan ganska nära utanför köksfönstret. När sopbilen kom, sprang sonen skrikande och gömde sig. Det här var innan vi visste vad det var som inte stämde med sonen. Som föräldrar visste vi att något inte var som det borde. Vi hade bara ännu inte fått någon att lyssna på oss.

När sonen sedan utreddes vid fem års ålder så föll bitarna på plats. Bland annat hade han en väldigt störd auditiv perceptionsstörning. Det vill säga att han kunde inte sålla ut/bort sina hörselintryck. Höga skrämmande ljud blev ännu högre och skrämmande. Där fick vi förklaringen på varför sopbilen var så skrämmande.

Hur löste vi då det här med sopbilen? Vi gjorde det nämligen när vi förstod att sonen var rädd för den. Med mild övertalning fick jag sonen att följa med mig ut en dag, när sopbilen var där. Genom att förklara för de snälla sopgubbarna vad vi ville, så var de vänliga nog att ställa upp. De förklarade för sonen vad de gjorde. De demonstrerade allt som hände med soptunnan och hur bilen fungerade. Efter den dagen var sonen aldrig mer rädd för sopbilen.

torsdag 20 oktober 2011

Plockepinn

Det bidde plockepinn av garderoben. Nästan i alla fall. Vi slog sönder den så mycket det bara gick. Det var tungt, men ändå hanterbart. Nu ligger garderoben i containern. Det har fallit en sten ifrån mitt hjärta. Nu andas jag bättre.

Tradera

Efter att surfat runt på Tradera så ser jag att det är ingen idé att försöka kursa några skor där. Få se om det är någon i vänkretsen som vill ha dessa skönheter istället. Annars får de också gå till loppisen. Men det gjorde ont i mig att rensa ut dem. Men det är ju bara att acceptera att kroppen inte längre funkar med "klackeskor".

Mental stress och skor

De sista tio åren har jag lidit mycket av mental stress. Det hör till fibron och min utbrändhet. Men det tog lång tid innan jag förstod det, så jag körde på som när jag var frisk. För ett antal år sedan började jag äntligen förstå hur det var, varför jag fick panikångestattacker när det blev för mycket. Efter det har jag försökt att lära mig att styra upp mitt liv så att jag ska undvika denna panik och stress. Det börjar med att man lär sig förstå sig själv och sina egna reaktioner.

Idag är jag stolt över mig själv att jag tog beslutet om att strunta i vattengympan. Jag gjorde det även förra torsdagen, så idag hade jag egentligen satt press på mig själv att jag måste gå. Jag är ju även en prestationsmänniska som sätter rätt stor press på mig själv. Det är därför jag blir extra stolt när jag klarar av att stå emot den där prestationsjakten. Att jag inför mig själv klarar av att säga ifrån.

Det är naturligtvis vinden som stressar mig nu. Inte blåsten utan vinden högst uppe i huset. Den här veckan har HSB ställt upp en container som vi kan kasta i. Vi har kört iväg en hel del själva, men tänker nu utnyttja denna container till lite större grejer som är svårt att få in i bilen. Dit hör en garderob som vi ska göra oss av med. Den var kvarlämnad av någon tidigare hyresgäst, så den hör inte till lägenheten. När vi flyttade in stod den i det vi har som kontor. Vi flyttade ut den i hallen. Egentligen var den lite för stor för det men den var praktiskt så den har fått stå kvar. Där har vi härbärgerat ytterplagg, vinterkläder eller sommarkläder, beroende på årstid. Även en hel del annat har fått plats där både i överskåp och ovanpå.

Nu är vi ju i röjartagen, så nu åker allt. Även denna hemska garderob som jag retat mig på länge. Jag har en plan! Jag ska sy skoförvaring, klä om puffar och göra lite annat skoj med hallen. Den ska bli ljus och välkomnande. Allt kan ju inte ske på en gång eftersom det handlar om kostnader. Tyg har jag redan så där är det bara att sätta igång. Resten får vi ta eftersom.

Nu har jag tömt garderoben. De kläder som inte ska gå till loppisen är inknökade i klädkammaren. Där får det rensas sedan. Alla skor som legat huller om buller och en del i lådor har rensats. Sex par går till loppisen, tre par kastas och två par ska jag försöka sälja. Det är nästan oanvända Sköna Marie, inköpta för dyra pengar. Resten av skorna behåller vi. Man måste ju sko sig lite i alla fall.

Grejerna i överskåpen och uppe på garderoben ska fördelas mellan klädkammare och källare.

Nu känns det ganska bra i alla fall. Denna garderob har gett mig ångest. Nu återstår bara problemet att få in den i hissen, över gården och ner i containern. Men det är en annan historia.

onsdag 19 oktober 2011

Jag - en coach

Idag har vi varit på smärtrehab för den fortsatta hanteringen av sambons ärende. Det blev lite snopet när läkaren talade om att nu kommer hon att släppa sambon. Nu ska vi stå på egna ben. Vi har tidigare fått uppfattningen att hon skulle hjälpa till med ansökan om förtidspension. Men så är tydligen inte fallet.

Det som ändå var bra var att vi fick gott om tid på oss med detta mötet. Vi fick lägga upp lite strategier. Vi var där i nästan två timmar. Hon gick igenom alla olika utredningar som sambon har genomgått. Vi kom fram till att de här senaste utredningarna har pågått i sex år! Utan att han ens kommit in i försäkringskassans system. Det är helt otroligt.

Vi har nu fått med oss en lunta papper som vi ska använda oss av vid ansökan. Hon kommer även att skicka en sammanfattning och ett utlåtande så småningom. Det ska också skickas in i samband med ansökan. Nu ska allt överföras till vårdcentralen.

Det känns lite knepigt nu och tankarna vandrar. Vad ska ske? Det kändes så tryggt när vi hade läkaren och hela smärtrehab i ryggen. Nu är vi utlämnade.

Hon avslutade med att sambon behöver någon som puffar på honom. Någon som coachar honom. Hon har berört detta tidigare, att det är jag som driver på. I en positiv bemärkelse. Så det är väl en coach jag är. Det är bara det att jag känner mig mest som en tjatmoster. I alla fall vissa dagar. Det är då jag går till symaskinen och gömmer mig och känner att nu struntar jag i allt. Han får klara sig själv!

Fast han vet att jag finns där och stöttar. Och det vet jag också. Både på gott och ont!

tisdag 18 oktober 2011

Gardinupphängning

Jag kanske körde med falsk marknadsföring när jag skrev om min udda gardinupphängning. Det handlade inte om något avancerat arrangemang utan mer om udda i val av gardiner.

Vi har lite konstigt med fönstren i vardagsrummet. Det är som ett halvt burspråk. Ena fönstret är rakt med fasaden. Det som är mot balkongen är snett. Så det är svårt att hitta något bra alternativ till gardiner. Men nu känns det som att jag äntligen lyckats.
Den breda gardinen längst in hittade jag på en loppis i Sundsvall i somras. Fönstret börjar en bit in på väggen så det sett konstigt ut när jag valt att sätta en panelgardin där. Vid det sneda fönstret är det för kort bit att ha en bred gardin. Så jag valde att blanda. En bred gardin och en panelgardin. Det blev kanonsnyggt. Tycker jag i alla fall.

Vid balkongdörren har jag kedjor hängandes. De här kedjorna jagade jag stan runt för att få tag på. Det var när vi var nyinflyttade för sex år sedan. Jag tycker fortfarande om dem, så de får sitta kvar. Eftersom dörren går inåt går det inte att ha en vanlig gardin där.

Värsta skåpet

Nu är värsta skåpet nere i källaren. Det var en pärs att få det från vinden och ända ner. Det blev typ tretton våningar. En våning från vinden ner till hissen, elva våningar i hissen och en våning ner till källaren. Ryggskottet satt där och lurade så jag blev nästan rädd. Men jag tror jag klarar mig. Håller bara på att flyta bort av eftersvettningar.


Det är tyvärr så att vi behöver skåp där nere, ifall det översvämmas. Den risken lever vi med hela tiden. Det händer nästan varje år. Så man behöver ha skåp för att få upp grejerna från golvet. Sånt elände behövde vi aldrig tänka på på vinden. Skönt att vi hade två gamla skåp/bokhyllor. Det var det som vi skulle fått hjälp med i helgen som gick. Nu är det mest småsaker kvar där uppe. Sånt som inte gått att packa ner utan man få gå flera gånger. Vinterdäcken är också kvar men de får hamna på balkongen tills det är dags att byta.

Vi börjar skönja ljuset i mörkret.

Tänkte inte på det

Nu vet vi varför Juholt började sin turne i Sundbyberg. Juholt hade kanske behövt en språksnurra, eller ännu hellre en räknesnurra. Då hade inte allt blivit så snurrigt. Men han kan ju alltid säga: "Tänkte inte på det."

söndag 16 oktober 2011

Personal shopper och fönstertvätt

Sambon har gått och blivit Personal shopper. Han har en god vän som alltid har bråttom. Så bråttom att han inte har tid eller lust att sätta sig in i saker och ting, typ teknik. Sambon är duktig på teknik, så han får ofta agera assistent åt kompisen. Oftast är det datorn det ska meckas med. Nu är det bilen. Två helger i rad har det lagats rosthål och lackats. Kompisen ska nämligen sälja bilen och vill ha den i ett snyggt skick. Idag är de iväg och tittar på en ny bil. För några veckor sedan hjälpte sambon sin kompis med att köpa nya mobiler och andra teknikprylar som tillhandahålls på MediaMarkt. Undrar om sambon fattar själv att han har en ny titel?

Själv har jag ägnat söndagen åt att tvätta ett fönster. Ja, bara ETT fönster. Sedan sa kroppen stopp. Men det är klart, det är inte bara fönstret som blivit rent. Det har duschats blommor, blommor har friserats och snyggats till, ytterkrukor har diskats, gardin har blivit strykt och alla mina keramiksaker som jag har i fönstret har diskats. Vi har burspråk i vardagsrummet så jag har även torkat element och alla lister i burspråket. Även golvet fick sig en duvning. Nu är en yttepytte bit av vardagsrummet helt rent.

Imorgon ska jag ta itu med det andra fönstret och balkongdörren. Efter det kommer det bildbevis eftersom jag vill visa mitt lite annorlunda arrangemang med gardinupphängning. Jag tror det blir jättebra när det är klart.