lördag 24 mars 2012

Min farmor, del 2

Min farmor växte upp med tre systrar. De växte upp på en liten gård i Tierp. Så småningom flyttade alla fyra in till Uppsala, men kontakten med Tierp fanns alltid med. De var väldigt tajta och jag växte upp med hela den släkten väldigt nära. Så länge gammelmorfar levde så var det nog Maria och Johan som var det sammanhållande kittet för systrarna.

Eftersom farmor skilde sig tidigt så blev det naturligt att pappa vistades mycket hos sin mormor och morfar. Farmor var ju tvungen att arbeta för att försörja dem. En som också växte upp hos sin mormor och morfar var pappas kusin Ingvar. Hans mamma, Klara, blev tidigt änka. Så av samma anledning som för farmor och pappa så var Maria och Johan ett bra alternativ för att pojkarna skulle få en bra passning.

Tre av systrarna fick bara varsitt barn. Klara fick två, för hon gifte så småningom om sig och fick en dotter i sitt nya äktenskap. Eftersom systrarna var tajta så blev även barnen, kusinerna, det. Pappa har mer eller mindre växt upp med sina kusiner under syskonliknande förhållande. Alla, utom Ingvar, var dessutom jämngamla. Ingvar var den äldsta av dem.

I början på femtiotalet sålde Maria och Johan gården och flyttade in till Uppsala. De var så gamla att de inte orkade längre. De bodde i huset bredvid farmor så närheten fanns fortfarande där. Jag minns hur man sprang upp och hälsade på dem när man var hos farmor.

Nu blev det farmor som blev det sammanhållande kittet i släkten. Hon och farfar var vaktmästare på något som kallades Dövstumslokalen. De bodde i en våning ovanpå denna festlokal. Det var många gånger som mamma var där och hjälpte till med disk och servering när det var fest. Flera av farmors systrar ställde också upp på samma sätt.

I våningen ovanför fanns det två stora rum. Det fanns några små också, men de här stora rummen gjorde att det var där farmor kunde ordna släktträffar. Då var alla med. Gammelmormor och gammelmorfar, systrarna med sina respektive, pappas kusiner med sina familjer. Vi var många vid dessa tillfällen.

Jag minns dessa träffar med glädje. Alla umgicks verkligen, i alla fall som jag minns det. Vi åt gott och mycket. Farmor var duktig på att laga mat. När pappa var liten drev hon i många år en egen lunchrestaurang och så småningom jobbade hon även som hovmästarinna på gamla anrika Gillet i Uppsala.

Så att ordna dessa släktfester var en livsnerv för henne. Då var hon i sitt esse. Förutom att vi åt gott så pratades det naturligtvis mycket. Vi sjöng och spelade. Många i släkten var musikaliska. Både mamma och pappa hade fantastiska röster. Vi lekte även lekar på dessa fester. Jag minns så väl hur alla satt i ring. Vi hade ett band i händerna som löpte runt. På bandet fanns en ring. Den ringen skulle vandra runt. I mitten av ringen stod en person som skulle gissa vart ringen fanns. Sedan sjöng man då:

"Denna ringen den ska vandra, från den ena till den andra, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå."

Jag vet inte om man leker sådana lekar längre. Jag tror inte det. Det här var ju innan TV:n fanns i varje mans hem.

En jul minns jag så väl. Vi var kanske inte fullt så många, men pappas kusin Irene var där med sin man Lennart och barnen Mikael och Madelene. Så skulle då tomten komma. Jag var äldst bland barnen och hade väl börjat fatta det här med om tomten fanns eller inte. Då ser jag att tomten har Lennarts långa och smala händer, samt Lennarts klackring. Jag hävdar med bestämdhet att det här är inte tomten, det är Lennart som är utklädd. Alla vuxna säger emot mig. Det var väl för att hålla bilden av tomten uppe hos mina yngre syskon och hos Lennarts egna barn. Tills slut var jag så arg och frustrerad att jag bara grät av ilska för att ingen ville lyssna på mig. Som ni förstår skrattar jag åt den händelsen idag.

Ett annat minne jag har av min farmor var att hon var en urusel bilförare. Hon var så kallad bilkårist.Bilkåristerna startades i början av andra världskriget. Som jag förstått så var det så att dessa kvinnor skulle bistå som chaufförer vid olika transporter, där militären inte kunde göra det själva. Jag tror även de körde ambulanser och sånt. Min farmor var som sagt var bilkårist och att åka med henne var ett äventyr. Jag minns en gång när Bilkåristerna skulle visa upp sin verksamhet. Det skedde vid Uppsala slott. Man körde på gångstigarna nedanför slottet med jeepar. Det var rena rama berg-och dalbaneäventyret.

Det gick bra rent ekonomiskt för farmor och farfar. Farmor var en drivande kraft som alltid ville framåt. Hon hade visioner och en del förverkligade hon också. Så småningom startade de ett maskinverkstad. Farfar hade ett förflutet som mekaniker. Det var främst jordbruksmaskiner som de tog hand om på denna verkstad. Farmor stod för det administrativa. De köpte en fastighet där de kunde ha både kontor och bostad. Nu var gammelmormor änka så hon flyttade också in i denna fastighet i en liten egen tvårummare.

Det blev så småningom så att farmor tog hand om gammelmormor ända tills den dag hon gick bort. Det jag minns väldigt starkt av farmor var att hon tog alltid hand om alla sina nära. Inte som en vårdande Florence Nightingale  utan mer som en som hela tiden fanns där i bakgrunden. Jag tror hon tyckte om att känna sig behövd.

När farmor och farfar fick det bra ekonomiskt så fick vi vår del av det hela. Eftersom som hon bara hade pappa så hade hon även bara oss tre barnbarn. Vi fick mycket presenter vid jular och födelsedagar. En jul minns jag att vi fick varsin skidutrustning. Det var hela kittet med både skidor, pjäxor och skidkläder. Sedan fick vi åka med farmor och farfar på skidsemester till Funäsdalen. Det var ett riktigt äventyr att bo på pensionat. När vi åkte dit så körde vi fel. Eller rättare sagt så var vägen över Helagsfjället avstängd, så det blev en omväg på tjugofem mil. För att då roa oss tre barn så diktade vi visor under resans gång. Farmor var fenomenal på att dikta och rimma. Det var också alltid klurigt att läsa hennes julklappsrim och utifrån det gissa vad det var i paketet.

När jag tänker på min farmor så gör jag det med glädje och beundran. Hon var en stark kvinna. Visst hade hon sina sidor. Allt skulle vara som hon ville ha det. Men jag tror att hon blev sådan på grund av allt hon gått igenom. Hon blev ensamstående mor under ett tidigt trettiotal. Då hade hon dessutom hunnit med att förlora ett barn. Min bonusfarfar blev så småningom gravt alkoholiserad. Ändå gav hon aldrig upp honom. Utan henne har nog vårt liv sett helt annorlunda ut. Vi hade det tufft ekonomiskt mellan varven. Hon fanns hela tiden där och räddade oss. Pappa skulle säkert ge en helt annan bild av detta. Men detta är min bild som jag minns min farmor.

Hon drev ett av sina företag fram till sin sjuttioårsdag. Det var ett så kallat motell som låg norr om Uppsala. Men inte kunde hon slå sig till ro för det. Hon fortsatte att jobba med pappa och mamma E som drev ett cateringföretag på den tiden.  Dessutom hälsade hon ofta på sina gamla väninnor. Hon pratade alltid om dem som "gamlingarna". Själv var hon äldst av dem alla, men hon såg aldrig sig själv som gammal. Hon var lika pigg och alert (och fåfäng) nästan in i det sista.

Jag är glad att jag fick möjligheten att sitta vid hennes sjukbädd veckorna innan hon gick bort. Vi hade ett fantastiskt möte, med mycket skratt och förtrolighet. Hon berättade för mig hur hon ville ha sin begravning. Det var inget sorgligt med det. Hon var helt medveten om att hon inte hade så långt kvar att leva. Men hon ville vara med och styra in i det sista.

En önskan hon hade var att vi inte skulle lämna henne kvar i kyrkan. Hon ville fara därifrån före oss. Farmor, denna starka kvinna, var nämligen väldigt mörkrädd. När vi stod där på kyrkbacken och de lyfte in kistan i begravningsbilen så bröt jag ihop fullständigt. Jag saknar henne än idag fast det var så många år sedan hon försvann. Jag tror vi skulle ha mycket att prata om fortfarande. Så lika är vi.

fredag 23 mars 2012

Min farmor, del 1.

När jag igår skrev ner minnena av min gammelmormor så kom det en massa andra minnen rusande. Det var minnena som rörde min farmor. De är många och ibland motsägelsefulla.

Min uppväxt dominerades mycket av min farmor. Det fanns en farfar också med i bilden, men han var mer en bifigur. Egentligen fanns det två farfäder, en biologisk och en bonusfarfar. När jag pratar om farfar så är det bonusfarfar jag pratar om, farfar Bertil. Den biologiska farfadern hette Gustav och han hade vi aldrig någon kontakt med. Det var vi förbjudna att ha, av farmor. Fast pappa har berättat att vi hade lite kontakt när jag var liten, men det minns jag inget av.

Farmor och Gustav skilde sig när pappa var liten. Varför är det ingen som vet. Varför pappa inte heller fick ha kontakt med sin biologiska pappa är det inte heller någon som vet. Gustav var kanske ingen bra pappa? Eller så var farmor så bitter att hon ville straffa Gustav genom att han inte fick ha kontakt med sin son? Den troligaste anledningen är nog att farmor ville ha pappas och vår kärlek alldeles för sig själv. Jag har förstått i efterhand att farmor hade ett stort behov av bekräftelse. Och pappa var hennes enda barn och vi hennes enda barnbarn.

Mamma och farmor tyckte inte om varandra. Den vetskapen växte jag upp med. Jag fick även ofta höra att farmor ville att mamma skulle göra abort när hon gick med mig. Det var inte speciellt roligt att växa upp med vetskapen av att man var oönskad. Ändå ställde farmor upp för oss ifrån den dagen jag föddes. Det var hos farmor och farfar, pappa och mamma fick bo de första månaderna innan de fick en egen lägenhet. Och jag har aldrig känt mig oönskad av farmor. Så hon ändrade sig tydligen efter att jag föddes.

Farmor var ingen bullbakande och sagoläsande farmor. Hon var en farmor som ständigt var i farten. Hon jobbade jämt. Och när hon inte jobbade så skulle alltid något annat hända. Jag inser att detta är nog ett drag jag ärvt efter henne. Det där att ständigt ha ett behov av vara igång med något. Det är nog även efter farmor jag ärvt mitt bekräftelsebehov. Fast det har jag mer eller mindre arbetat bort. Numera vet jag att jag är älskad för precis den jag är.

Något jag också ärvt efter farmor är mitt namn. Farmor hette Märta Christina. Jag har även ärvt hennes röda hår. När farmor gick bort så var hon alldeles vithårig. Så nu när jag börjar skymta lite vitt i mitt eget hår så vet jag att jag kommer få samma vackra färg som hon hade på slutet. Jag har ett foto av farmor där hon sitter mellan mina barn. Det är en otroligt vacker bild av henne mellan sina barnbarnsbarn.

Jag växte som sagt var upp nära min farmor och farfar. Pappa hade ett väldigt behov av henne. Eller så var det hon som hade ett behov av oss. Vi var alltså väldigt mycket tillsammans. Tyvärr är pappa väldigt bitter på farmor idag. Mycket för att hon förvägrade honom kontakten med sin biologiska pappa. Det känslan hos pappa kan jag förstå. Han blev också väldigt ledsen när han i sin släktforskning upptäckte att det fötts en storasyster före honom. En syster som bara blev några timmar gammal. Det hade farmor aldrig berättat. Varför är det ingen som vet. Kanske hon försökte förtränga sorgen genom att inte dra upp de minnena? Man talade inte heller om sånt på den tiden. Men även detta känner pappa en bitterhet över. Det är väldigt jobbigt när han fortfarande än idag talar illa om henne. Då försöker jag koppla bort och inte lyssna så mycket.

Farmor tog även parti för min mamma när pappa lämnade henne för att leva med mamma E. Det har pappa svårt att förstå. Mamma och farmor som tidigare varit bittra fiender, blev helt plötsligt goda vänner. Det är svårt att förstå människors agerande, speciellt när man inte kan fråga om varför det blev så. Jag är tacksam att jag hann bli en vuxen kvinna innan min farmor gick bort. Det gjorde att jag hann skapa mig en egen bild av min farmor. En bild som skiljer sig mycket ifrån den bilden av farmor som jag fått från mina föräldrar. En bild som är mycket mer positiv och livsbejakande. Det är klart att farmor hade sina fel och brister. Vem har inte det? Men jag försöker se henne i ett brett perspektiv, där den dåliga sidan kan överskuggas av den goda. Så försöker jag se på alla människor som finns i mitt liv. Så varför ska inte farmor få samma chans?

Minnen av gamla släktingar

Mångmamma skrev ett inlägg om den äldsta släkting som hon har minnen av. Det kan du läsa om här.

Då fick jag även mina egna minnen av gamla släktingar. Jag växte nämligen upp med en hel del gamla släktingar omkring mig. Mycket tack vare min farmor.

Den äldsta släktingen jag har minnen av har jag egentligen inte så stora minnen av. Men ändå lite. Det är gammelmorfar, alltså min pappas morfar. Gammelmorfar, Johan, föddes i Tierp 1879. Jag var sju år när han dog 1956. De minnen jag har kvar efter honom var att han var en jäkel på Priffe, ett kortspel. Han skrattade gott och mycket, i alla fall i mina minnen. Jag har också ett kassettband där han finns med som en av rösterna. Det är ursprungligen ett rullbandspelarband som pappa spelat över på ett kassettband åt mig. Bland annat så sjunger jag och pappa på det bandet. Det är väl bevarat här hemma.

Men den som jag har mest minnen av är min gammelmormor Maria. Alltså min pappas mormor och min farmors mamma. Hon föddes också i Tierp. Dock något senare än gammelmorfar, 1883. Hon fanns med under hela min uppväxt och vi hann bli fem generationer innan hon gick bort i januari 1979. Då var jag höggravid med mitt andra barn. Pappa har givit mig gammelmormors alla gamla dagböcker. I de förde hon i hur vädret var, hur mycket ägg och mjölk hon sålde och så vidare. Allt som var viktigt för en bondhustru på den tiden.

Gammelmormor var så pigg och alert. Kanske inte de sista åren, men bra länge i alla fall. Hon tyckte om att följa med i allt och var nyfiken på det nya. På 60-talet, när alla ungdomar fick långt hår, så tyckte hon det var svårt att skilja på pojkar och flickor. Men hon hittade på ett knep. Hon tittade på fötterna. Stora fötter=pojkar, små fötter=flickor. Hon kom ofta med sådana där kluriga inlägg. Som barn spelade vi ofta Chinaschack. Hon slog oss alltid i det.

Jag minns även gammelmormors bror väl. Alla kallade honom för morbror Pelle. Fast han var ju min farmors morbror egentligen. Och han hette inte heller Pelle. Han hette Axel Pettersson. Jag har en tavla hemma på väggen som han målat. Jag älskar den tavlan.

Jag måste nog märka upp alla saker, samt berätta för mina barn vilka skatter jag har. Annars är risken att de försvinner. Lite har jag i alla fall sett till att det finns bevarat. Kistan som Maria och Johan fick med sig som bröllopspresent från Marias föräldrahem, finns numera hos min son. När de fick den var den fylld med hårt bröd och salt. Detta för att de aldrig skulle behöva svälta. Pigtittaren som stod inne på deras kammare finns också hos sonen. Tyvärr har glaset till den gått sönder i en flytt, men sonen har lovat att leta gammalt spegelglas att ersätta det trasiga med.

torsdag 22 mars 2012

En rejäl kasse

 En rejält tilltagen kasse sydd i ett tyg som jag själv är oerhört förtjust i.

Som vanligt har jag frossat i fickor och annan kul inredning.

Mer uppgifter hittar du på Cicki Design.

Liten jeansväska

En jeansväska som är tuff och romantisk på samma gång.

Den är liten och nätt och ändå väldigt rymlig.

Mer uppgifter hittar du på Cicki Design.

onsdag 21 mars 2012

Tantträff

Nu har jag varit på vår månatliga tantlunch. Fast idag hade vi förlagt den till ett av de lokala fiken. Så istället för lunch har jag smaskat på en Budapestbakelse. Det var inte helt fel.

Dessutom avslutade vi det hela med en liten promenad i solskenet. Helt perfekt.

Snigelpost

Igår fick vi ett brev som var daterat 12-02-21. Igår var det 12-03-20. Brevet kommer ifrån en myndighet här i stan. Det har alltså rest max 5 km. Det kan man verkligen kalla snigelpost. Posten har en lysande service nu för tiden!

tisdag 20 mars 2012

Bloggdilemma

Christina på Stribergs station har skrivit om en bloggundran hon har. Om alla förändringar som införts och vad de ställer till.

Så här kommenterade jag hos henne:

"Jag har också kroknat på de nya ordverifieringen. Det gör att jag ibland hoppar över en kommentar helt enkelt för att det är för svårt att läsa. Även om jag kan byta till nya ord.

Jag har tagit bort de hos mig av samma anledning.

En del bloggar måste jag numera öppna upp i Explorer för att kunna kommentera. Det retar gallfebern på mig eftersom jag tycker så illa om just den webläsaren. Själv använder jag ju numera uteslutande Google Crome och Firefox.

Jag har inte heller lyckats komma underfund om hur jag ska få tillbaka svaren i min mail. Det gör också att det känns mindre kul att kommentera
."

Har ni också problem med att kommentera på olika bloggar. Ska vi kanske starta ett blogguppror?  

Gör om och gör rätt! Ta tillbaka de gamla funktionerna i Blogger!

söndag 18 mars 2012

Middagslur

Idag har jag gjort något som jag inte gör så ofta nu för tiden. Sovit middag! Förr, när min nattsömn vara urusel, var det ett naturligt inslag varenda dag. Numera är det sällan jag behöver det. Men idag blev det så.

Jag hade planterat om och tuktat några pelargoner. Sånt arbete tar på min kropp, så det får bli lite pö om pö med blomomplantering. Efteråt tänkte jag sätta mig och sy, men jag blev så trött att jag orkade inte hålla mig uppe. Efter en och en halvtimmes lur så kom sambon och väckte mig. Då var det redan dax för middag.

Jag får sy imorgon istället. Det är en jeansväska på G. Samt att jag har en kasse klar som jag inte fotograferat ännu.

Myrorna vs. Pingstkyrkan

Igår var vi som sagt var på Myrornas loppis i Skärholmen. Att jag inte lär mig! Vi har varit där tidigare och blivit besvikna. Det känns ofräscht och smutsigt där. Dessutom är de hutlöst dyra. De tar tjugo kronor för en pocket. Dessutom en sliten pocket som man knappt vill ta i. En liten tygbit kostar sjuttiofem kronor. Då kan jag lika gärna köpa nya tyger.

Visst vet jag att det går till välgörande ändamål, men jag är misstänksam och tror att mycket försvinner in i administration också.

Jag har många favoritförfattare, de flesta inom deckargenren. En av favvisarna är Patricia Cornwells böcker om rättsläkaren Kay Scarpetta. Igår hittade jag det exemplaret som fattades i bokhyllan. Nu har jag alla böcker om henne som finns översatta till svenskan. Tror jag i alla fall. Det kan ha kommit någon ny som jag inte uppmärksammat än. En Ian Rankin fick även följa med hem. Han och hans kommissarie John Rebus tillhör också favoriterna. Bägge böckerna var inbundna och i väldigt fint skick. De kostade inte mer än en sliten pocket, så jag förstår inte logiken i prissättningen.

Vi bestämde oss för att åka hem till vår egen loppis istället. Den drivs av Pingstkyrkan som redovisar vad de stödjer för projekt. De stödjer hemlösa i vår egen kommun samt Läkarmissionen. På den loppisen jobbar många frivilligt utan ett öre i ersättning. Eftersom jag själv jobbat mycket ideellt så har sådana eldsjälar en extra plats i mitt hjärta.

På "vår" loppis kan man köpa tre pocket för en tjuga. Lite skillnad mot Skärholms/Stockholmspriserna. Man kan köpa ett fint tyg för tjugofem kronor. Kommer ni ihåg när jag köpte Josef Frank-tyget för just det priset?

Nu blev det inget tyg den här gången. Helt enkelt för att jag måste sovra ordentligt när jag köper nytt. Jag har alldeles för mycket tyger hemma så när jag nu köper något nytt så får det bli ett som jag känner ett enormt sug efter. Annars får det vara.

I bokväg blev det fem Björn Hellberg. Någon hade nog rensat ut ur en bokhylla eftersom de var sammanhängande. Jag hittade även en gräddsnipa (kostnad 5:-) i glasserien jag samlar på. Sambon hittade en Herman Lindqvist Sveriges historia som han inte hade och en bok om belägringen av Stalingrad. Jag vet, han har en konstig smak.......:-) Han hittade även en lite mässingsvas som han fick ett häftigt begär efter. Jag retar honom med att den kommer från Indiska. Men vad vet man, han kanske har gjort ett märkligt fynd. Fin är den i alla fall och den var värd tian de ville ha för den.

Så visst blev lördagen en fyndig dag.