lördag 7 juli 2012

Bloggtorka

Det är dåligt med bloggandet just nu. Jag tillbringar en del av tiden vid symaskinen och en annan del med att baka och fylla frysen. Nya sommargäster är på ingående vilket gör att jag måste hinna med att få undan en del saker innan de ramlar in.


tisdag 3 juli 2012

Sommarpratarna

Förra året blev det lite sisådär med att lyssna på Sommar i P1. Jag minns inte varför, det bara blev så. I år hade jag bestämt mig för att nu skulle jag verkligen lyssna på alla. Hittills har jag hållit det. För det mesta har jag lyssnat direkt, men när jag inte kunnat det så har jag lyssnat i efterskott via mobilen.

Jag vet inte om det är jag som har öppna sinnen eller om Sveriges Radio har lyckats pricka in en massa bra sommarpratare, för jag har tyckt att alla varit väldigt spännande. Alla har haft något att ge mig genom sina tankar, funderingar och berättelser om sina liv. Det har varit en uppfinnare, en pensionerad supermodell, minister i Afganistan, fd slalomstjärna, komiker, fotbollsspelare med flera. Samtliga har haft något spännande att delge oss lyssnare, på ett eller annat sätt.

Något som slagit mig, när jag lyssnat, är att man kan faktiskt påverka sitt eget liv. Det har jag alltid trott och när man lyssnar på dessa människor så blir det bekräftat. De flesta har haft ett mål de strävat mot och på det viset också kommit fram till målet. Där har man tagit sikte på ett nytt mål att jobba sig fram till. Jag har blivit väldigt imponerad över vilken kämpaglöd det finns. Visst behövs det lite hjälp på vägen, genom tur, en liten puff av ödet eller att andra bitar faller på plats. Naturligtvis påverkas det också av hur målmedveten och aktiv jag är. Men man kommer aldrig någonstans om man bara sätter sig ner och väntar på att något ska hända.

Så har jag levt mitt liv och kommer att fortsätta att leva så. Svårare än så är det faktiskt inte.

måndag 2 juli 2012

Tråkigt besked

Pappa ringde igår. Han berättade att en av hans kusiner, Irene,  gått bort. Pappa och hans kusiner har växt upp som syskon. De var bara fem stycken och vistades mycket hos sin mormor och morfar. Dessutom var de ganska jämngamla. Så Irene kändes som en syster för honom.

Nu är det bara pappa och Gun kvar. Gun är den som jag har mest varit tillsammans med. Vi bodde grannar med henne och hennes man så jag var hos dem nästan dagligen. Det känns väldigt sorgligt att de försvinner en efter en. Samtidigt inser jag att en dag kommer det vara pappas tur. Men jag hoppas det dröjer riktigt länge tills dess.