Syblogg, matblogg,eller musikblogg? Det är frågan. Det viktigaste är att det är MIN blogg. Här får jag tycka och tänka vad jag vill om vad som helst. Gillar du det så är du hjärtligt välkommen hit.
Inatt har jag sytt upp ett antal "one-peace". Jag som inte ens tycker det är ett snyggt plagg. Det var till nära och kära jag sydde. För varje avslutad projekt så kom jag på fler som jag måste sy till. De där nära och kära växte i antal och till slut undrade jag hur jag skulle orka och hinna.
Man blir rätt glad när man vaknar upp och inser att allt bara var en mardröm.
Dammsuger, torkar golv och bakar chokladkaka. Får "kundbesök" imorgon, så man måste väl visa upp sin bästa sida. Det rullar på rejält nu för Cicki Design. Gissa om jag njuter.
Sambon är aktiv morfar idag. Melina är verkligen "moffas" tjej!
För ett tag sedan så fick jag tag i en tygbit med detta motiv. Denna madamen beställde en väska på direkten. Nu är den färdig.
Det blev en rätt stor axelremsväska med reglerbar axelrem. Storleken och
modellen styrdes av motivet på tyget. Allt för att mönstret skulle
komma till sin rätt.
Invändigt gjorde jag två stora fack med fyra fickor, samt ett mittenfack. Självklart är det även en nyckelrem med.
Idag när jag lyssnade på Sommar i P1 så var det för mig två rätt okända systrar som pratade, Klara och Johanna Söderberg. Jag visste att de var duon First Aid Kit och att de spelat för Patty Smith när hon fick Polarpriset. Det var ungefär det enda jag visste.
Det var ett spännande program att höra dessa unga tjejer berätta om sin resa till att bli en känd popduo. Det som gjorde det extra spännande var deras val av musik. Det var musik som passade mig som hand i handsken. När de spelade Buffy Sainte-Maries Universal Soldier så var det som att jag kastades tillbaka till mitt 60-tal. Det var då jag var ung.
Mitt 60-tal bestod mycket av musik. Det var då Beatles, Rolling Stones och alla de andra stora kom. Det var då allt hände inom musiken. Vi som var unga fick vara med om det och jag tror inte någon som växte då kunde missa allt detta.
Men det var inte bara musik det årtiondet. Det var mycket politik också. Det var då de stora viktiga ledarna dödades, John F Kennedy, Robert Kennedy, Martin Luther King och Malcom X. Det var då Martin Luther King höll sitt berömda tal "I have a dream".
Det var det årtiondet vi levde med Vietnam-kriget. Det gick inte att vara oberörd av det. Alla tog någon form av ställning. Vi som var unga gjorde det på vårt vis. Jag var "mods". Vårt kännetecken var de stora bylsiga militärjackorna med peace-märken ditritade. Tyvärr fick jag aldrig själv någon sådan jacka, men jag var "mods" till själ och hjärta ändå. Vi pratade mycket politik. Det var så då. Peace, Love and Understanding.
Vietnam-kriget skapade en enorm proteströrelse som svepte över världen. Det gicks protestmarscher överallt. Det var 1968 som Olof Palme gick med i en demonstration mot USA:s krig mot det som då var Nordvietnam. En demonstation som Palme kritiserades mycket för och som gjorde att det var mycket spänt mellan Sverige och USA under ett antal år. Det var även under sextiotalet som studenterna revolterade runt om i världen. Det var som sagt mycket politik då.
Ibland känns det som att allt hände under mitt sextiotal. Vi hade en fantastiskt tillväxt och visste knappt vad arbetslöshet var för något. Vi var oövervinnerliga, vi som växte upp då. Jag är glad att jag fick vara med. Det var 60-talet som formade mig till den jag är idag.
Allt detta mindes jag på grund av en enda melodi på radion!
Jag har aldrig varit så duktig på det här med pelargoner. Jag vill i alla fall lära mig och tar till mig alla tips. I år har jag lyckats bra, tack vare att jag vågade klippa ner dem riktigt ordentligt i våras.
Den här väldigt dubbla rosa pelargonen är en övervintrad variant som jag köpte för halva priset förra året. Då var den i rätt dåligt skick men klarade tack och lov både sommar och vinter, för att nu blomma så här vackert.
Denna pelargonen har jag lyckats behålla i flera år. Jag har fått den av en pelargonälskande vän. Den har förr levt en tynande tillvaro, men belönar mig i år med denna blomprakt. Den vågade jag också klippa ner ordentligt i våras. Det lönade sig.
Om det inte sätter igång att störtregna ska jag tillbringa dagen på balkongen. Jag har rätt mycket handsömnad att göra. Det kan man mycket väl göra utomhus.
Som jag berättat tidigare händer det att en deg kan bli för hård. Den kan också bli för lös. Men som tur är blir den oftast bra. Igår var en sådan dag. Det till och med blev perfekt.
Som ni ser på bilden jag bakade baguetter. Jag har gjort dessa en gång tidigare och blev väl ganska nöjd då. Nu har jag en alldeles egen baguetteplåt som jag invigde igår. Bröden blev såååååå bra. Köpbaguetter kan slänga sig i väggen. Synd man inte orkar äta upp allt på en gång, för de mister ju en del av sin spänst när man fryser in dem. Men vi petade i oss en hel, i alla fall, innan kvällen var slut.
Jag hörde den här versionen för första gången idag. Den tog mig direkt. Helt underbar. Jag tycker om den med Vera Lynn också men Johnnys hesa stämma får mitt hjärta att klappa lite extra.
Vem är Cicki? Jo, en liten lagom (nåja, kanske lite för mycket)tjock tant i sina bästa år. Lever med sitt livs kärlek, i bloggen kallad för Sambon. Tillbringar mycket dagtid vid symaskinen och kvällstid framför TV:n med katten Elvis i famnen.
Till familjen hör också ett antal barn, bonusbarn och bonusbarnbarn. Ingen nämnd och ingen glömd.