lördag 4 augusti 2012

Mumsig middag

Ikväll åt vi en väldigt god middag. För någon vecka sedan köpte vi sötpotatis. Helt enkelt för att ingen av oss ätit det tidigare och vi var nyfikna på det.

Igår satt jag och letade recept och hittade flera spännande. Det vi föll för var Rostad sötpotatis med chevreost. Vi hade allt utom osten hemma, så det fick bli en liten promenad till Hemköp.

Vi hade två sötpotatisar, men de var så stora att vi gjorde i ordning enbart den ena. Man skalade den och skar den i bitar. Sedan rostade man det i tio minuter. Under tiden hackade jag lite valnötter som smaksattes med honung och fikonmarmelad. Egentligen skulle det vara hackade torkade fikon. Men eftersom vi hade fikonmarmelad hemma så tyckte vi att det borde funka på samma sätt. Det gjorde det säkert också för fikonsmaken fanns där och den var väldigt god.

Jag tärnade även ner osten i denna nöt/fikonblandning. Sedan strösslade jag det över potatisen och så in i ugnen i ytterligare femton minuter. Till det stekte vi kycklingfiléer som vi smaksatte med enbart salt, peppar och riven och pressad lime.

Det var otroligt gott. Nu har vi en hel sötpotatis kvar plus halva chevreosten så det får gärna bli en repris nästa helg. Eller så testar vi något annat spännande.

Kepsar

Jag hade sytt kepsar till danmarksbarnen. En rosa till Ebba, en med Pixars bilar på till Amadeus och en med Lilla spöket Laban på till Elias. Tyvärr glömde jag fota så jag kan inte visa dem. Ska kolla om sambon har några foton i sin mobil.

Här hittar ni i alla fall de fina mönstren jag använde, om någon känner sig sugen på att testa.

http://redoityo.blogspot.se/2012/05/monster-keps-harrisonkeps.html

http://strommingdesign.blogspot.se/search/label/keps

fredag 3 augusti 2012

Invasion

Igår kom Johan, Carina och barnen hit. Vi stack direkt upp på vårt fina utsiktsberg så barnen skulle få rasa av sig och titta på djuren. Jag hade gjort matsäck som vi hade med oss. Det var jättemysigt.

Så småningom drog vi oss hemåt för att fixa i ordning middagen. Med tre små barn så var det fullt ös hela kvällen.

Imorse drog sambon iväg tidigt för att skjutsa Madde och Nelson till Huddinge sjukhus. Nelson skulle ta några prover eftersom han var lite gul efter förlossning. Allt var OK så nu räcker det med de vanliga kontrollerna på BVC.

Under tiden hade vi lekparksrace här hemma. Vi hann avverka tre stycken olika, innan barnen var nöjda.

Madde, Ali och barnen följde med tillbaka hit så till lunchen var vi sex vuxna och fem barn. Jag öste fram gröt, yoghurt, fil, flingor, müsli, ägg och smörgåsar så fick alla ta det de ville ha. Vårt kök är ett väldigt litet 50-tals kök så man fick hugga en plats där det fanns.

Någon timme efter lunch åkte Johan och de hem till Carinas mamma. De åker tillbaka till Danmark imorgon. Madde med familj stannade en stund till.

Vi lär somna ovaggat ikväll, jag och den gamle farfar/morfar. Imorgon helgar vi vilodagen hela dagen.

torsdag 2 augusti 2012

Gullungarna


Det var då, en gång för länge sen

I mitt förra friska liv var jag en social människa. Man kan till och med säga att jag var supersocial. Jag älskade att ha människor omkring mig. Jag tyckte människor var spännande. Därför valde jag ett socialt arbete. Som jag älskade. Just för att jag kom i kontakt med så mycket människor.

Jag arbetade även ideelt, inom handikapprörelsen. Där fanns det många intressanta människor och öden. Det älskade jag. Jag höll i olika grupper, ordnade studiecirklar och en massa annat kul. När jag inte arbetade i mitt sociala yrke eller höll på med ideela frågor, så pratade jag i telefon. Jag pratade mycket och ofta i telefonen. Det kunde handla om timmar i telefonen.

Det låter som om jag kanske inte hade tid med något familjeliv. Jodå, det hann jag också med.Även här tyckte jag om att omge mig med människor, barnens vänner, våra vänner, släkten.

Så blev jag sjuk och livet tog en annan vändning. Från början orkade jag med att vara social, ungefär som tidigare. Men ju sämre jag blev ju mer inskränkte det på mitt sociala liv. Tills jag en dag insåg att jag nästan inte hade något socialt liv. Jag orkade inte med det. Jag började avsky telefonen. Inte så att det var en fobi. Jag orkade bara inte prata så länge i taget. Det var inte bara det att luren var tung, jag hade även svårt att hänga med riktigt i ett samtal, om det drog ut på tiden.

Numera ser mitt sociala liv ganska torftigt ut, för den som tittar in. Fast själv tycker jag inte det. Jag trivs med att vara med mig själv och att gå omkring här hemma med endast sambon som sällskap. Jag har min vattengympa på torsdagarna som ger mig ett mått av social samvaro före och efter gympapasset.

Jag träffar mina tantvänner en gång i månaden över en lunch. Eftersom vi fyra tanter är ganska lika, så har vi bestämt att vi träffas i cirka tre timmar. Det är vad vi klarar av i intensiv samvaro, för att inte vara helt däckade dagen efter. Det är skönt med vänner som är likadana.

Visst orkar jag med mer än så av sociala kontakter. Det går att klämma in lite här och där. Men inte för mycket och inte för ofta. Jag vet att jag efter varje träff måste vila nästan en hel dag för att komma i form igen.

Jag pratar väldigt sällan i telefon numera. Det är bara de närmaste jag håller den sortens kontakt med.

Hur kunde det bli så? Jag har ingen bra förklaring. Men jag tror att det är så att min värk påverkar min sömn. Är jag dåligt soven så påverkar det min koncentration. Måste jag koncentrera mig mycket så blir jag trött. Det blir lite av "katten på råttan, råttan på repet" osv.

Jag är inte asocial, jag har inte heller social fobi. Jag är bara osocial, för att jag inte orkar. Men innerst inne så känner jag mig ändå som en social människa som fortfarande älskar människor och tycker människor är spännande.

Det är inte konstigt att man navigerar fel, som härom dagen, när man inte ens känner igen sig själv längre.

onsdag 1 augusti 2012

Åter i etern

Idag har det varit en datorlös dag. Lite knepig känsla och påverkade just starten på dagen. Jag fick inte komma i gång i den långsamma takt som jag önskar.

Min dator har strulat länge och den skriker ständigt att det är för lite diskutrymme. Så igårkväll började sambon mecka med den. Musik flyttades över till en annan disk och vi försökte få till mer utrymme genom olika åtgärder. Det blev ingen större skillnad.

Så det fick bli en ordentlig genomskanning. Inte bara den där vanliga som körs en gång i veckan utan en total skanning. Den tog tid kan man säga. Hela natten och hela dagen. Den har plockat bort lite småskräp och sånt där som blir kvar när man raderar program och annat. Så vi lyckades frigöra lite mer utrymme. Inte helt OK men så pass att jag klarar mig några månader till.

Vad har jag då gjort istället. Naturligtvis har jag sytt. Jag har även strukit och tagit rätt på tvätten från igår plus att Willys fick ett besök. Så dagen har inte varit helt förspilld ändå. Men nu är jag väldigt nyfiken vad som hänt ute i cyberrymden medan jag tillbringat dagen i den reella världen.

tisdag 31 juli 2012

Ibland fattar jag ingenting?

När jag idag lyssnade på de lokala nyheterna så berättar man att Huddinge kommun har ont om pengar, som ska gå till personer som behöver försörjningsstöd. Istället kommer man nu att erbjuda dessa personer arbete. De ska få jobba inom olika sektorer i kommunen, till exempel inom åldringsvården. Man ska få avtalsenlig lön och arbetet ska gälla i sex månader.

Min första tanke är att det låter toppen. Varför har man inte tänkt på detta tidigare. Här får man en chans att tjäna mer pengar än försörjningsstödet ger. Man får en chans till yrkeserfarenhet som kan vara bra att ha vid senare arbetsansökningar. Det kanske till och med kan leda till fast anställning inom kommunen. Framför allt tror jag att det dessutom måste kännas oerhört bra att få bidra till sin egen försörjning. Att leva på bidrag är aldrig kul.

Så långt tycker jag allt är jättebra och hoppas att fler kommuner ska fatta liknande beslut.

Men så kommer nästa tanke. Oavsett om man får försörjningsstöd eller är anställd av kommunen så kommer ju pengarna ursprungligen från samma ställe, det vill säga Huddinge kommuns plånbok. Hur kan då plånboken vara på väg att tömmas inom den sociala sektorn, när det finns pengar för att nyanställa människor till kommuntjänster? Som dessutom ska få avtalsenlig lön. Även om det bara är på halvårsbasis. Det här fattar inte jag?

Eller egentligen gör jag ju det, för jag förstår att det handlar om olika budgetar. Men ändå finns tanken där att ursprungligen är det samma pengar som bara fördelats till olika mindre plånböcker.

Även om jag har svårt för att förstå det hela så tycker jag ändå att förslaget är bra. Nu kan jag bara hoppas att man gör något vettigt av det också, så det inte bara är tomt prat.

Ifall någon undrar....

...så har Madde och jag rett ut saker och ting. Det känns bra. Det är jag som blir lite krånglig ibland. Det finns en massa skit i bagaget, som jag burit med mig hela livet. Det poppar upp ibland och ställer till det.

Nu känns allt bra igen, fast tröttheten kvarstår. Jag försöker vila varje ledig minut och lyckas oftast somna i nästan vilken ställning som helst. Sover en kvart här och en kvart där. Det blir nog bra det också till slut.

måndag 30 juli 2012

Familjen Kantarell

Idag har vi varit i skogen med Johan och hans familj. Barnen plockade och åt blåbär och hallon. Vi vuxna hittade lite kantareller. Det blev väl så pass att sambon och jag får dela på en smörgås. Johan och Carina hade tur att hitta lite mer.





Det stod på deras önskelista att få en skogspromenad. Men det blev inte så lång stund för barnen var dåligt rustade med kläder och skor, plus att det var svårt att gå med barnvagn, trots att vi försökte hitta en gåvänlig skog. Det var i alla fall skönt att komma ut en stund.

söndag 29 juli 2012

Den elaka styvmodern

När jag och sambon träffades så gick jag in i styvmodersrollen. Sambon hade tre barn sedan tidigare. Madelene bodde hemma, så min nya roll som både sambo och styvmor blev väldigt påtaglig. Jag ville så gärna att allt skulle bli bra, att jag skulle uppskattas för den jag är.

Men styvföräldersrollen är inte helt lätt. I alla fall har det inte varit det för mig. Jag kom in sent i barnens liv. Sambons äldsta son var 22 år, Madelene var 17 år och Johan var 16 år. Den äldsta sonen bodde med sin mamma. Madde bodde som sagt  var hos sambon och Johan bodde omväxlande hos sin mamma och på en internatskola i Danmark. Innan vi ens hade firat ettårsdagen av vårt förhållande så kom Johan från Dk för att bo hos oss.

Av olika yttre orsaker så blev tillvaron mycket konfliktfylld. Det gjorde att jag aldrig blev riktigt trygg i känslorna mellan mig och mina styvbarn. Jag vet vad jag känner, men jag har aldrig blivit riktigt klok på hur de känner för mig. Det är för mig en stor känslomässig otrygghet.

Det som hände härom dagen när jag inte orkade ha Melina ett dygn till, hade aldrig blivit jobbigt om det handlat om mina biologiska barn. Inte för att jag skulle ställt upp mer, utan för att jag är så trygg med mina och deras känslor att jag hade vågat säga ifrån. Där hade jag kunnat säga: "Stopp, nu får ni fixa det här själva."  Hade de då blivit sur på mig så skulle det inte spelat någon roll. Det skulle gå över. Oavsett vad som händer så vet jag att vi älskar varandra.

Nu vågade jag inte säga ifrån utan tänkte att jag skulle fixa det. Min tanke var att vi skulle ta med oss Melina hem och köra ett dygn till. Men mina känslor tog överhand och  jag började gråta istället.

Det som hänt nu är att jag gått i flera dygn och känt mig som en stor skit. En stor skit som inte ställer upp. Jag har dåligt samvete mot Madde, Ali och sambon. Trots att sambon säger att han också är trött så känns det som att jag svikit alla.

Hur man än vänder sig så har man ändan bak.