Jag tycker jag börjar hantera saker och ting ganska bra. Jag försöker vänja mig vid tanken att jag eventuellt har kol. Jag promenerar och försöker hitta styrka på olika sätt. Men ibland försvinner fötterna under en.
Igår kväll satt vi och slötittade på 112 - På liv och död, när ambulansen får ett anrop där de ska åka till en patient med andningssvårigheter. Det visar sig vara en kol-patient. Då berättar ambulanssjuksköterskan om vilken hemsk sjukdom det är, hur dåliga patienterna är och att de ständigt försämras tills det slutar på ett enda sätt.
Det blir som att få ett slag i magen. Hjärtat börjar klappa och paniken slår till i kroppen. Var det jobbigt att andas tidigare, så är det ingenting mot hur det blir nu.
I morse vaknade jag av mitt eget sprattlande. Drömde att jag satt på en offentlig toalett. På golvet hade jag lagt min handväska. Det är en öppning mellan golv och dörr. Jag ser hur väskan dras ut genom den öppningen. Jag försöker rycka tag i väskan men missar. Det är då jag vaknar sprattlande.
Jag har inte riktigt kontroll på saker och ting i livet just nu.