lördag 30 mars 2013

Aldrig ska jag sluta älska dig

Pappa ringde idag för att önska glad påsk. Han berättade att han tidigare idag pratat med sin kusin Gun. Pappa har aldrig växt upp med några syskon. Han har halvsyskon, men dem har han inte växt upp med. Däremot har han växt upp väldig nära sina kusiner. De blev hans syskon. Gun är den ende av dem som fortfarande lever.

Även jag står väldigt nära Gun, eller Guntan som vi kallar henne. Det var Guntan som ställde till att mamma och pappa träffades. Mamma och Gun var nämligen väninnor. Hur det gick sedan är ju lätt att räkna ut.

Så Guntan och hennes Lasse har alltid funnits i mitt liv. I många år bodde vi även grannar. Jag var hemskt mycket hemma hos dem. När mamma hade fullt upp med mina småsyskon, då rymde jag till Guntan. Där blev jag ompysslad och sedd. Då hade de inga egna barn. Så man kan väl säga att jag gick som barn i huset hos dem.

Gun och jag sydde mycket dockkläder. Hon hade en kista i köket som var full med spännande tyglappar. Där fick jag härja fritt. Både hon och mamma är de som lärt mig sy.

Så fortfarande när jag träffar Guntan och Lasse känns det väldigt speciellt i mitt bröst. De står för så mycket omtanke och kärlek från den ljusa sidan av min barndom.

Lasse var lite av en playboy på sin tid. Han körde bland annat motorcykel. Här pratar vi slutet på 40-talet. Så det var väl inte helt vanligt. Han älskade även snabba bilar och hade minst en Porsche, som jag kan minnas. Han såg sig nog själv som en "glidare".

Idag berättade pappa att Gun är ganska dålig. Hon är mycket yr och ramlar ofta. Hon måste till och med ha rullator inomhus för att inte ramla. Det gör ont i mig. Men det gjorde mig också väldigt varm i kroppen när pappa berättade att den gamla playboyen Lasse, idag 87 år, pysslar om sin Guntan, 84 år. Han lagar mat och ser till att hon har det så bra som möjligt. Lasse som aldrig någonsin skulle hjälpt till med något hemma, när han var yngre. Männen gjorde inte det på den tiden.

Jag fyller 64 år i sommar. De har alltid funnits i mitt liv, så de måste varit tillsammans minst 64 år. Och är fortfarande så goa med varandra. Det kallar jag kärlek. Och för dem vill jag nu tillägna den vackraste kärleksvisa jag vet.


fredag 29 mars 2013

Tillsammans med Uggla

Idag tog jag tag i det här med promenaderna igen. De har ju fått ligga i träda på grund av halkrisken. De senaste dagarna, när det blivit lite varmare igen, har jag dessutom inte haft tid av olika anledningar. Samtidigt som jag egentligen har rört på mig rätt mycket genom att gå till och från vårdcentralen och mellan bussen och hjärtmottagningen, som till och med har en pulshöjande uppförsbacke.

Idag pluggade jag in P4 med Uggla i lurarna och gav mig iväg. Efter en stund så gav sig högerknäet till känna. Då bestämde jag mig för att bara gå halva promenadvägen. När jag kommit till den brytpunkten, så kände jag att jag trots allt skulle orka gå mer. Så jag fortsatte. Men efter en stund så kom jag till ett ställe med mycket svallis. Där gav jag upp. Broddarna låg kvar hemma i hallen och knät kändes instabilt. Jag gick i alla fall ca 75 % av den vanliga promenadvägen.

Jag blev omsprungen några gånger och kände att mitt promenerande var ju inte i alls samma klass. Men när jag tänkte efter ordentligt, så kom jag på att jag gjorde egentligen samma sak, utifrån mina förutsättningar. Då blev jag lite stolt över mig själv som inte slagit mig till ro för att tycka synd om mig själv. Det kan ju vara lätt att man gör det annars.

Med Magnus Uggla i lurarna upptäckte jag att jag gick och log och folk tittade konstigt på mig. Man får ju inte le på en långfredag. I alla fall inte när jag var barn. Då fanns det bara en radiokanal där det spelades tung och sorgsen musik hela dagen. Då var det verkligen en lång fredag.

torsdag 28 mars 2013

Som Cajsa Varg

Man tager det man haver, sa Cajsa Varg. Det gäller även såningskvinnor. Nu är fröna i jorden, tomater, paprikor och chili.

Nu väntar vi bara på en perfekt vår och fantastisk sommar.

Glad Påsk


Jag vill önska alla en GLAD PÅSK

Jag reser mig igen

Precis nu kommer jag från vårdcentralen. Förhoppningsvis det sista besöket hos min vc-läkare på ett bra tag. Inte för att jag är sur på henne på något vis, för hon är världens gulligaste. Utan mer för att jag vill få ett avslut på allt detta läkarspring.

Nu har jag i alla fall fått medicin mot min Kool. Det är en lindrig Kool jag har och nu när jag fått veta mer så känns det inte alls lika farligt. Men som sagt var så blev det tre nya mediciner mot den. Jag tror vi måste skaffa en större medicinburk. På fullt allvar alltså. Det är många sorter nu. En positiv sak var i alla fall att jag hade en hundraprocentig syresättning. Det blev tant doktorn rätt imponerad över. Kul, mitt i allt annat elände.

Jag fick veta en sak till idag. En sak som jag skulle tagit upp med henne tidigare, men känt att det var lindrigt i jämförelse med allt annat. Jag har nämligen domnat i höger sida och ben, när jag stått still ett tag. Efter lite klämmande här och där så visade det sig att jag har en inflammation i höftbenet. Och det är behandlingsbart! Jippie! Det är så lite av min värkproblematik som är behandlingsbart att detta känns som en gåva. Nu har jag beställt tid hos sjukgymnast få se om vi kan få bort inflammationen på det viset. Annars är det cortison som gäller. I sista hand inflammationshämmande medikament.

När vi pratade andning så sa hon att min andning är ju även påverkad av fibron. Det hade synts på spirometrin. Det visste jag sedan tidigare eftersom jag testat det för flera år sedan. Nu sa även min doktor att jag har en väldigt svår form av fibromyalgi, eftersom den är så komplex och så mycket är påverkat av den. Det har jag aldrig vetat förut. Jo, att den påverkar mycket har jag ju vetat. Men jag trodde nog att det var så för de flesta. Tydligen inte.

Igår var jag till hjärtdoktorn för att kolla hur jag tålt den nya medicinen. Det såg så bra ut att han valde att höja dosen. Så nu ska jag ta den både morgon och kväll.

Nu har jag två hjärtundersökningar kvar, ultraljud och arbetsEKG. Plus att jag ska börja hos sjukgymnasten. Tur jag inte jobbar, för det hade aldrig funkat nu......:-)

Trots allt så känner jag mig väldigt omhändertagen, både på vårdcentralen och hjärtmottagningen. Jag får den tid jag behöver och jag får svar på mina frågor. Det här som kändes så farligt för två månader sedan, börjar kännas helt okej. Även om jag fortfarande kan tycka att jag är för ung för allt detta och att jag ville ha ut mer av livet än att sitta här som en fattig sjukling. Men det är bara att le och göra det bästa av det öde man fått.

Med allt som hänt mig i livet, ända sedan mina tidiga tonår tills nu, så har jag kommit underfund om vilken oerhörd styrka jag har inombords. Och det är jag mycket tacksam för. Den styrkan har gjort att efter varje nederlag har jag än en gång spottat i nävarna och tagit nya tag. Jag är ju som en enbuske, som en vän sa en gång. Man kan trampa på mig, men jag reser mig igen. Så sant så!

måndag 25 mars 2013

Elefantkassar

I förra veckan fyndade jag detta härliga tyget på en loppis. Nu har det blivit två små kassar av det.

Det är verkligen ett läckert tyg.

Du hittar mer uppgifter om de på hemsidan.
Jag har lite tyg kvar så jag ska även sy en eller två necessärer så småningom. Men först är det annat som måste göras.

söndag 24 mars 2013

Mer rea

Idag har jag fyllt på med mer reavaror. Du hittar det på www.cickidesign.se