Idag är det en riktig skitdag. Jag håller på att sy en sommarklänning. Jag hade ett väldigt bryderi innan jag hittade ett mönster jag ville använda. Ett som passade tyget, men framför allt passade min hemska figur. Jag har varit nöjd med sömnaden även om mönstret var ganska svårt. Så jag har tråcklat mycket för att få allt snyggt. Igårkväll gjorde jag den första provningen. Jag var ganska nöjd och visade upp mig för sambon. Min vanliga fråga , när jag visar upp några kläder, är alltid: "Ser jag väldigt tjock ut i det här?" Han är alltid väldigt ärlig så jag vet att jag kan lita på svaret. Säger han "ja" så byter jag kläder tills han säger "nej". Igår sa han "ja" och allt bara rasade. Det värsta är att jag vet att han säger det inte det för att vara elak, utan för att det är sant.
Jag hatar verkligen min kropp. Sedan sambon och jag träffades för fjorton år sedan har jag gått upp 25 kg. Tidigare hade jag jobb som gjorde att jag ständigt var i farten. När jag blev så dålig att jag inte längre kunde jobba så blev jag väldigt stillasittande. Stillaliggandens när värken var som värst. Jag hade många år med fruktansvärd värk innan vi hittade en medicinering som stämde för mig. Så både medicinering och en mindre rörlig kropp har gjort att jag ser ut som jag gör. Och jag hatar verkligen min kropp!
När man gör kläder och mönster så finns det kläder för den som vill dölja en stor stuss eller stor byst, kraftiga lår eller kraftiga armar. Det finns inga kläder som kan dölja när allt det tjocka sitter runt midjan och på halsen. Är man dessutom en tvärhand hög så blir allt väldigt komprimerat.
Min fd man kommenterade i alla år min figur, att jag såg gravid ut. Det gjorde han när jag hade storlek 36, storlek 38 och storlek 40. Då var jag inte tjock, fast det som fanns satt även då runt midjan. Så det här är verkligen jobbigt för mig eftersom jag alltid fått höra det.
Jag har min fibro som gör att jag inte kan röra mig som en frisk, mitt diafragmabråck gör att jag ser extra tjock ut och sköldkörtelproblemen gör inte saken bättre. Antideppmedicinen bidrar också mycket till att jag blivit tjock. Jag har nu tränat ordentligt i mer än ett år. Jag har blivit lite rörligare, men framför allt har det ökat min kondition. Det är bra. Men inte ett endaste hekto har försvunnit från min kropp. Mitt midjemått är fortfarande 118 cm. Ni kan ju själva tänka er hur jag ser ut då, 156 cm lång och 118 cm tjock, som en jäkla fotboll.
Jag vet att jag kan inte testa 5-2 dieten eftersom jag mår fruktansvärt dåligt när mitt blodsocker sjunker. Jag vågar inte heller testa LCHF eftersom jag inte vet hur det skulle påverka min medicinering. Jag äter inget godis. försöker laga så nyttig och näringsriktig mat som möjligt, med mycket grönsaker. Jag bakar nyttigt bröd och gör egen müsli för att vara så nyttig som möjligt. Min svaghet är att jag tycker mycket om mackor. Skulle jag leva ensam så skulle nog min diet bestå av mackor. Jag vet att det är en svaghet och jag begränsar mitt smörgåsintag så mycket som möjligt. Jag vet inte mer vad jag kan göra. Jag känner att jag mer och mer drar mig undan, skäms för att visa mig ute bland folk. Jag vill inte se ut så här.
Jag tappade alldeles lusten för att sy klart klänningen. Det känns bara totalt meningslös.